Trots att medellivslängden fortsätter stiga förblir den ålderism som genomsyrar svensk arbetsmarknad intakt, vilket i sin tur leder till minskad rörlighet och negativ påverkan på ekonomin.
Gunilla Persson är ett föredöme
Rekryterare och chefer biter sig envist fast i en önskan att anställa människor i åldern 28-32, även om det innebär att de tvingas göra avkall på både kompetens och erfarenhet. De borde snegla på Gunilla Persson istället. Den tidigare Hollywoodfrun har i och för sig aldrig varit särskilt förtjust i att jobba, men hon är ändå ett exempel svenska chefer borde inspireras av: Även den som passerat 65 kan överraska, leverera och dessutom vara rätt oberörd när kollegor gör allt i sin makt för att förnedra henne.
En flitigt citerad studie från 2017 visade att sannolikheten att överhuvudtaget bli kallad till intervju minskade redan när de sökande passerade 40. Kanske är det inte en slump att människor i chefsleden som är födda på 60- 70- och 80-talet och såg sina egna föräldrar gå i pension senast vid 65, tror att alla planerar att göra så. . Det skapar normer på arbetsmarknaden som kan jämföras med tiden då barn som bara såg sin pappa gå till jobbet och trodde att mammor borde stanna hemma.
50-årsåldern är en guldålder för rekryterare
I ovan nämnda studie ingick även en enkätundersökning där arbetsgivare fick svara på varför de tvekar att rekrytera människor som inte ens nått medelåldern. De vanligaste svaren var att man letar efter medarbetare som är anpassningsbara, initiativrika och flexibla, och att dessa egenskaper inte är tillräckligt framträdande hos människor som passerat 40. Lite märkligt, kan tyckas, eftersom alla som någon gång har haft en kollega i 30-årsåldern vet att det finns få människor som är så icke-flexibla. Oftast får de ett barn eller tre under anställningstiden vilket resulterar i att chefen måste ägna tid åt att rekrytera vikarier och ta hänsyn till flera år av vabbande. Den absoluta guldåldern för anställning borde snarare vara kring 50: barnen är utflugna, barnbarnen har inte kommit, och föräldrarna är (förhoppningsvis) fortfarande något sånär krya.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) har varit en blåslampa för att reformera lagen om anställningsskydd under stora delar av sin politiska karriär. Redan 2015 skrev hon en debattartikel (SvD 14/10 -15) som uppmanade det egna partiet att lägga om sin arbetsmarknadspolitik för att underlätta ett längre arbetsliv för den som önskar. Under ett besök hos Sveriges folkpensionärers riksförbund (SPF) tidigare i år berättade Tenje att hon vill slopa kravet på att offentliganställda ska tvingas gå i pension den månad han eller hon fyller 69 år. Slugt, kan tyckas, eftersom seniorerna blir en allt större väljargrupp. Det gör dock inte frågan mindre viktig.
Äldre har mycket kvar att ge på arbetsmarknaden
Om en B-kändis som pratar dålig svenska och har utmätts av Kronofogden kan hamna på Spotifys topplista vid 65, kan en annan person i samma ålder garanterat göra succé på en arbetsplats.
Nu är det visserligen skillnad på att sjunga EDM-inspirerad country i paljettklänning på bästa sändningstid, och på att vara barnmorska, elektriker eller högstadielärare. Men principen är densamma: Vetskapen om att man har mer kvar att ge på arbetsmarknaden kan leverera oanade resultat.
