Redan innan Moderaterna gick in i förhandlingsrummet med sitt regeringsunderlag stod det klart att biståndet skulle bli en svår fråga i samarbetet. Mellan Sverigedemokraterna – som ville halvera svenskt bistånd – och Liberalerna – som ville behålla enprocentsmålet – fanns en klyfta som riskerade att vara svår att överbrygga.
Statsminister Ulf Kristersson (M) lyckades dock rätt bra med att hitta en kompromiss, som kanske inte gjorde någon helnöjd men heller ingen allt för missnöjd. Enprocentsmålet som knyter svenskt bistånd till bruttonationalinkomsten avskaffas, till förmån för en fast summa som budgeteras för tre år framåt. 56 miljarder årligen ska den ligga på nästkommande treårsperiod, vilket går att jämföra med fjolårets 57,4 miljarder. En sänkning, men Sverige ligger fortfarande kvar en bit över FN:s biståndsmål på 0,7 procent av BNI.
Enprocentsmålet bär en tung symbolik, men dess avskaffande är inte nödvändigtvis negativt. Ett problem med procentmål är att de alltid riskerar att bli oförutsägbara. Om svensk ekonomi går sämre än väntat krymper budgeten vilket kan påverka behövande negativt. Går den bättre än väntat finns risken att det plötsligt finns mer pengar än välplanerade och genomtänkta projekt att spendera dem på. Risken för låg effektivitet och för korruption ökar när det är budgeten som styr projekten istället för tvärtom.
Viktigare än summan som läggs på bistånd är vad pengarna faktiskt används till och vilken nytta de gör, vilket riskerar att hamna i skuggan av en debatt som handlar om finansieringsramarna. Svenskt bistånd går både till snabba katastrofinsatser – konkreta hjälpsändningar som räddar liv på ett sätt som är lätt att både mäta och utvärdera – och till mer långsiktiga insatser för demokratiutveckling och mänskliga rättigheter, vars resultat är mer svårfångade men kan vara nog så viktiga. Det gäller dock att vara ödmjuk inför svårigheterna att i länder utan fungerande demokratiska institutioner se till att pengarna hamnar i rätt ficka.
Men pengar ges även till en del inhemska projekt, som är långt ifrån den hjälp till världens fattiga och utsatta de flesta tänker på när de hör ordet "bistånd". Ledarskribenten Mattias Svensson uppmärksammade nyligen (SvD 14/10) hur Sida finansierar aktörer i det svenska civilsamhället för att driva inhemska informationskampanjer och opinionsbildning. Det är en illustration av att det finns saker att spara på som inte drabbar världens fattiga, men också av att det svenska biståndet är i behov av reform och översyn.
