Vår vilja och förmåga att försvara Sverige. Det var temat på årets rikskonferens Folk och försvar. Det är det förvisso alltid, av naturliga skäl, men i år höjdes allvaret några snäpp. Både regeringen och ÖB tycks ha gått in för att skaka om.
Tonträffen blev halvbra. Nej, det var inget fel på innehållet i det som försvarsministern, ministern för civilt försvar och överbefälhavaren sa. De talade om vikten av omställning till en ny säkerhetspolitisk verklighet, en där Ryssland redan har korsat flera linjer och är redo att korsa fler. De beskrev vad som görs och behöver göras ytterligare på deras respektive områden för att Sverige ska stå bättre rustat, att tiden för att göra det är knapp och att det handlar om insatser från både staten och från var och en.
Svårt att ta till sig risken för krig i Sverige
Klarspråket bäddade dock för nyhetsrubriker av typen ”Ministerns varning: Det kan bli krig i Sverige” och artikelord som ”krigslarm”. Beslutsfattarna fick lägga in reservationer, förklara, lugna. Sådana rörelser, som lätt ses som halvreträtter, gör att folk får svårare att ta emot ett bistert budskap.
För det är svårt att ta till sig risken för krig. Ukraina kan även här utgöra exempel. Ukrainarnas motståndsvilja, det ukrainska samhällets uthållighet och sammanhållning, liksom hållfastheten i deras demokratiska institutioner i krig, bör lära och inspirera.
Människor ska få information som stöd för att agera
Men till och med i Ukraina, som redan förde ett åtta år långt krig i öst, slog många ifrån sig det nya hotet till dess att missilerna började falla över Kiev och de ryska pansarkolonnerna korsade gränsen. Det fanns många skäl till det men ett var att denna verklighet var för skrämmande för att kunna tas in.
Så när svenska beslutsfattare ska förbereda landet bör de vara konkreta och fokusera på handling – ”Det här är viktigt att tänka på”, ”Det här kan du göra”– samtidigt som de väger kraftuttrycken på guldvåg. Människor ska så långt möjligt kunna agera med stöd av den information de får i stället för att slå ifrån sig det jobbiga.
Politiker bör även vara konsekventa. Ryssland gick till fullskaligt anfall i Ukraina i februari 2022. Vad kriget innebär för Sverige var ett perspektiv som helt saknades i valrörelsen på hösten samma år. Varken regering eller opposition har ännu sagt i klartext att vårt försvar samt stödet till Ukraina ska ha högsta prioritet i alla budgetbeslut framöver och att det innebär att andra reformer får stå tillbaka.
Ulf Kristersson ägnar sig åt kollektiv stämpling
Och så är det Ulf Kristersson. I en tid då statsministern mer än tidigare förväntas förmedla ett budskap som samlar landet, gör han motsatsen. ”Man försvarar Sveriges demokrati, vår frihet och vårt styrelseskick. Vill man inte det ska man inte vara svensk medborgare”, sa Kristersson på pressträffen efter sitt tal i Sälen.
Han valde att inte svara nej på en direkt följdfråga ifall han såg en skillnad i inställning och försvarsvilja mellan dem som är födda svenskar och dem som blir medborgare senare i livet. I stället sa han att det svenska passet för många mest är ett sätt att resa och få konsulärt skydd, men att inte alla är mentalt beredda att offra sitt liv för Sverige. Detta är godtycklig, kollektiv stämpling och misstänkliggörande. Det är så man undergräver sammanhållningen och försvarsviljan i ett land. Det är så man hjälper fienden.
