KRÖNIKA • Vad var det jag sa? Kanske är det den vanligaste ingången i alla de valanalyser som nu sker. Alla hade såklart fel i sina gissningar. Man har alltid fel om framtiden. Men när man i efterhand utvärderar det som skett får man chansen att lägga saker till rätta på ett sätt som gör att resultat och fakta stöder den tes man har. Den tes man hade från början.
Men låt mig pröva en tanke som jag inte hört i eftervalsdiskussionerna hittills.
Ibland bestämmer jag mig för att fundera tvärtom. Att utgå ifrån att jag har fel i min intuitiva förklaring av det som skedde. Det här inte någon enkel övning. Vi tenderar ju att välja det intuitiva, det snabba tänkandet och sedan rationalisera fakta i efterhand så att de stämmer överens med den slutsats vi redan dragit.
För min del var en slutsats av valresultatet att den illiberala, auktoritära vågen fortsatte. Att det inte precis blåser någon liberal vind i den svenska väljarkåren. Det är fortfarande min huvudsakliga slutsats. Men tänk om jag har fel. Tänk om det är tvärtom.
Tänk om det är så att valresultatet istället ska läsas som en antiauktoritär reaktion.
I storstaden tog den sig uttryck i en oro för Sverigedemokraterna. En rädsla för att ett ökat inflytande från SD innebär en mer konservativ syn på hur människor förväntas leva. En oro för att färre ska räknas in i det vi som hittills successivt vidgats.
En rädsla för den kollektivism som saknar det gamla mer enhetliga Sverige. Där man visste sin plats. Där man såg samma program på teve, förstod grannens språk, åt maträtter man kunde uttala namnet på, visste att mamma skötte matlagning. Där man visste att sonen skulle följa ungefär i pappas fotspår och att killar blev ihop med tjejer, inte med andra killar.
En viktig fördel med att bo utan för staden är faktiskt att man får bestämma mer själv.
Många av de som lämnar landsbygd och småstad för den stora staden gör det för friheten att få vara sig själva. I storstäder har man traditionellt haft mer frihetliga värderingar. Men också mer anonymitet. På gott och ont förstås, men anonymiteten och mångfalden ger ett frirum att testa olika livsstilar. Att utforska möjligheter och finna sitt verkliga jag. Inte så konstigt att man då vänder ryggen mot och oroas över Sverigedemokraternas framfart. Man är rädd för ett mer auktoritärt samhälle. Man vill framåt, inte tillbaka. Man vill behålla och vidga sin frihet.
Så långt är det kanske ingen ovanlig analys. Men tänk om man skulle lägga samma antiauktoritära raster på en analys av valresultat utanför storstaden.
På landsbygden skulle samma antiauktoritära längtan efter frihet kunna ta sig ett annat uttryck. Här kan valresultatet ha varit, fortfarande enligt mitt tankeförsök, en reaktion mot att politiker och experter i Stockholm ska bestämma hur man ska leva. En reaktion som säger låt mig bestämma själv hur jag ska leva, låt mig bestämma över min skog, låt mig bestämma vad som ska jagas, låt mig bestämma vilken bil jag kör, låt mig sköta mig själv utan en massa krav från staten och miljömupparna. En viktig fördel med att bo utan för staden är faktiskt att man får bestämma mer själv. Storstadens anonymitet förloras, men å andra sidan kommer man en bit ifrån den offentliga maktens långa arm och blir svårare att nå för de som fattar nationella beslut.
De båda antiauktoritära strömningarna liknar varandra, men de lever i olika miljöer och det upplevda auktoritära hotet tar sig därför olika uttryck.
För mig som storstadsliberal vore det naturligtvis olyckligt om en antiauktoritära reaktionen på landsbygden krokade arm med den auktoritära i storstan så att resultatet blev begränsad frihet i storstaden.
Helt annorlunda hade det blivit om de antiauktoritära krafterna, i stad och på landet, enades i tanken att låta människor leva lite mer i enlighet med vad de själva vill. Oavsett var de bor.
För att så ska bli fallet krävs en ökad förståelse i storstaden för hur frihetslängtan ser ut på landsbygden. Men det kräver också ökad förståelse för storstadens frihetslängtan bland de som inte bor där.
Detta är naturligtvis en stark förenkling. Men testa tanken en stund. Det går faktiskt att dra helt andra slutsatser av valresultatet än de gängse om man tar sig tid att tänka annorlunda.
Tänk om det är så att valresultatet i grunden kan läsas som en antiauktoritär reaktion som ser olika ut beroende på var man bor och vilken livssituation man har. Pröva tanken att många människor vill ha frihet att bestämma själva och att de upplevda hoten mot denna frihet tar sig olika utryck, ger olika valresultat. Låt mig bestämma själv hur jag vid leva. Lägg er inte i. Ge mig ett rum där jag bestämmer själv.
Christer Nylander är ordförande i Bertil Ohlininstitutet och f.d. riksdagsledamot för Liberalerna.
