Huvudförhandlare. Moderaten Tomas Tobé vill att länder som Sverige ska ta emot färre flyktingar.
Huvudförhandlare. Moderaten Tomas Tobé vill att länder som Sverige ska ta emot färre flyktingar. Bild: Fredrik Persson/TT

Emma Høen Bustos: Tobé kommer inte med mirakellösningar för migrationen

Migrationspolitiken kan inte längre skjutas upp på EU-nivå.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

"Sverige måste ta emot färre flyktingar än andra." Det skrev den svenske europaparlamentarikern Tomas Tobé (M) på DN Debatt nyligen (26/10). För parlamentets räkning har moderaten fått i uppdrag att förhandla fram en ny migrationslagstiftning tillsammans med EU-ländernas regeringar. I veckan lade han fram sitt förhandlingsförslag, som han själv sammanfattar med att "alla ska bidra men på olika sätt" (SR 26/10). Det är ett motto som klingar fint, men som i praktiken bara riskerar att förvärra förutsättningarna för gemensamma överenskommelser mellan medlemsländerna.

Tobés ambitioner om att göra migrationspolitiken mer enhetlig är lovvärda – idealt sett kräver gemensamma gränser en gemensam hantering av migrationsfrågan. Behovet av nya ramar för EU:s migrationspolitik är stort, inte minst för att den nuvarande Dublinförordningen i praktiken har övergetts. Inre gränskontroller har etablerats och frustration över den skeva ansvarsfördelningen har underminerat tilltron till gemensamma europeiska lösningar på migrationsområdet. Medlemsländernas misslyckande med att hantera frågan på ett konstruktivt sätt är uppenbart.

ANNONS

Därför är det synd, men kanske realistiskt, att Tobé så tydligt gett upp idén att söka politiskt stöd för den enhetliga lösning som skulle göra störst skillnad för den europeiska migrationspolitiken: tvingande omfördelning av de flyktingar som kommer till unionen. En sådan föreslås av EU-kommissionen men intresset är av uppenbara skäl svalt från unionens medlemsländer. Få har lust att låta Bryssel avgöra hur många flyktingar länder ska ta emot. Nästan alla har argument för varför just de bör undantas den sociala, ekonomiska och politiska börda som migrationen har kommit att innebära.

Tobé föreslår istället att de länder som i huvudsak fungerar som första mottagningspunkter för migrationen till Europa, till exempel Grekland och Italien, ska ges särskilt ekonomiskt bistånd. Han föreslår också att länder som Sverige, som snarare har dragit ett tyngre lass som slutstation, bör ges större "rabatt" i det omfördelningssystem som föreslås av EU-kommissionen. Det är ett förslag som knappast lär falla i god jord hos den förstnämnda kategorin av länder, som sedan flyktingkrisen 2015 upplever att de blivit lämnade i sticket av länder som Sverige.

Någon mirakellösning som kommer att göra alla länder nöjda är alltså inte i sikte. Tydligt är att volymfrågan kommer att få ett allt större inrikespolitiskt utrymme när politiker inte längre kan hänvisa till att "EU måste ta större ansvar", på det sätt som regeringen Löfven gjorde under flyktingkrisen 2015.

ANNONS

Blir Tobés förslag verklighet är det med en tydlig signal om att det är upp till Sverige att avgöra vilka migrationsnivåer som är socialt och ekonomiskt önskvärda. En sådan ansvarsfördelning mellan Bryssel och Stockholm ses nog som positiv av de flesta väljare. Men det blir allt mer uppenbart att migrationsfrågan inte kommer att lösa sig på det sätt som en europeisk gemenskap hade förtjänat.

ANNONS