Vad ska vi med universiteten till, egentligen? På Socialdemokraternas hemsida står det att högskolor och universitet ska bidra till “utveckling, kunskap och tillväxt”. För S har den högre utbildningen sedan länge varit en del i det socialdemokratiska samhällsprojektet. Ett gammalt mål har varit att minst hälften av en årskull ska läsa vidare på högskolan. Den nuvarande S-regeringen har därför återinfört de obligatoriska högskoleförberedande kurserna på yrkesprogrammen.

Högskolan ska, enligt den socialdemokratiska visionen, inte enbart vara en “tillväxtmotor”. Den högre utbildningen är också en utmärkt plats för politiken att påverka hur unga människor tänker. I en socialdemokratisk värld ska den högre utbildningen helt enkelt bidra till ett stort mervärde för samhället. Men det breda uppdraget har ett pris.

Sedan några år tillbaka ska universiteten “genusintegreras”. Det innebär att en särskild typ av feministisk ideologi ska genomsyra utformningen av undervisning och kurslitteratur. Men det uppskattas knappast av alla inom akademin. 

På SvD Debatt (28/11) skriver tre företrädare för Academic Rights Watch att radikalfeminism och identitetspolitik har ett stort och skadligt inflytande över akademin. Kvoteringskraven som nu förs fram, vilket bland annat innebär att det ska vara ungefär lika många män som kvinnor på kurslistor och bland lärare och professorer, är ett direkt hot mot den akademiska friheten. Att alla ska bedömas på sina egna meriter är en sak - detta är något annat.

Kraven på jämställdhetsintegrering är en del av ett större mönster. “Att vissa av universitetens humanioramiljöer har kommit att betrakta intellektuell verksamhet som ett politiskt projekt har bäddat för att öppna akademin mot att bli en plats för ‘politiskt goda handlingar’’”, skriver Anna Victoria Hallberg, fil dr i litteraturvetenskap och utredare vid Södertörns högskola, på SvD:s kultursida (28/11). Hallberg varnar för att akademin i Sverige kan komma att utvecklas åt samma håll som i Storbritannien och USA. I den anglosaxiska världen är det inte ovanligt att studenterna kräver att obekväma perspektiv, som skulle kunna uppröra någon, tas bort från undervisningen. Med tanke på att vi i Sverige inte brukar vara sena på att ta efter amerikanska trender finns en stor risk att dessa krav kommer att bli allt vanligare även i Sverige. 

Det behövs en helt ny syn på universitetens roll och existensberättigande. För det första behöver antalet platser skäras ner radikalt, särskilt inom humaniora. Faktum är att undervisningen bör ligga på en så pass hög nivå att de flesta människor inte skulle klara av den. Det bor inte en liten akademiker i alla, och det behöver det heller inte göra. Tanken att alla kan och bör ha en kandidatexamen är nedvärderande mot praktiska yrken och orsakar inflation i högskolepoängens värde.

För det andra måste akademisk frihet ha företräde framför politikers fäbless för ideologisk detaljstyrning. Tanken att genusideologi ska genomsyra allt innebär inte bara att kvaliteten på undervisning och forskning riskerar att bli sämre. Det är också fel, rent moraliskt. Politikerna får gärna kvotera sina egna listor, men låt bli universiteten.