Under rubriken “SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati” skrev Magdalena Andersson (S) en debattartikel i DN debatt i våras. I artikeln förklarade Andersson att vi inte längre har en traditionell regering, utan en högerregim styrd av Sverigedemokraterna som vill hota och tysta kritiska röster. Vidare förklarade Andersson att mönstret känns igen från auktoritära länder runt om i världen - och att något fundamentalt nu står på spel.
Det verkar alltså finnas en tanke om att den sittande regeringen gör saker som håller på att förändra Sverige, detta på ett illvilligt och maktfullkomligt sätt, samtidigt som oppositionen gör sitt yttersta för att motverka detta i frihetens namn. Men är det verkligen så?
Häromdagen krävde Socialdemokraterna att regeringen skulle titta upp från Tidöavtalet och börja agera kraftfullt - nu var det dags för militären att börja bistå polisen i sitt arbete. Ett förslag som då och då har lyfts av Sverigedemokraterna under flera års tid men som bland annat avvisats av dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S).
På Expressens debattsida menade ett gäng höga partiföreträdare från Socialdemokraterna i somras att paradigmskiftet i kriminal- och migrationspolitiken minsann var deras förtjänst och inte regeringens.
Under valrörelsen 2022 öppnade dåvarande integrationsministern Anders Ygeman (S) för att man kanske skulle behöva en gräns för hur stor andel utrikesfödda som ska bo i samma område.
På europeisk nivå driver EU-kommissionären Ylva Johansson (S) ett förslag som blivit känt som Chat Control 2.0 där all elektronisk kommunikation inom EU ska kunna granskas och filtreras med syfte att förebygga sexualbrott mot barn. Syftet med lagen är gott, men man ska också ha i åtanke att det likväl är ett stort steg mot större övervakning av den enskilde.
Den tid som vi lever i, de problem som finns mitt ibland oss, ställer krav på politiska lösningar som kanske inte alltid är de största av frihetsyttringar. Oavsett om de kommer från regeringen, Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna.
Precis därför blir oppositionens upplevda demokratihot lite svårt att förstå sig på. För den cyniske kan det lätt framstå som att det snarare handlar om att fel partier nu genomför en allt repressivare politik – än förslagen i sig.
