Engångsuppdrag med dåliga villkor och anställningstrygghet. Eller flexibla jobb med låga ingångströsklar. Den så kallade gig-ekonomin har debatterats flitigt de senaste åren – tyvärr ofta utan att de som själva arbetar i den kommer till tals. Den nya rapporten "Varför gigga som matkurir?" från forskningsinstitutet Ratio är därför välkommen. Rapporten baseras på intervjuer med ett trettiotal matkurirer som arbetar för appar som Foodora, Uber Eats eller Wolt.

Lite överraskande är att mer än hälften av de intervjuade hade mer än tre års universitetsutbildning. Förklaringen till att de, trots hög utbildningsnivå, jobbade med lågkvalificerade gig-arbeten är dåliga språkkunskaper i svenska, som gör det svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. 

En svårighet är att gig-apparna ofta inte är arbetsgivare i traditionell bemärkelse, utan menar att de bara agerar mellanhand och förmedlar uppdragen. Dessutom sägs tanken inte vara att gigandet ska användas som huvudsaklig inkomstkälla. Rapporten visar dock att många av de tillfrågade jobbar 75 procent eller mer – vissa så mycket som 70 timmar i veckan. Det rör sig alltså inte om enstaka uppdrag för lite fickpengar. 

Flera av matkurirerna vittnar om dåliga villkor. Även om företagen har försäkringar, kan det vara svårt att få ut ersättningen om något händer. För att räknas som i tjänst måste gig-jobbarna vara uppkopplade via appen, förlorar de uppkopplingen eller stänger ner appen kort innan olyckan är framme, så är de inte garanterade att få ta del av försäkringen. 

Tillgången på arbete varierar också kraftigt, ibland kryllar det av uppdrag och andra gånger finns inga. Att veta hur mycket man kommer tjäna på ett uppdrag i förväg anges också som ett problem – många anger att företagen baserar betalningen på parametrar som inte är tydliga för kurirerna. Det gör det svårare för dem att kontrollera huruvida ersättningen de får utbetald är rätt eller inte. 

Men mest intressant är kanske varför så många fortsätter att giga trots nackdelarna. Att man trivs med arbetsuppgifterna – många gillar exempelvis att cykla – och att det känns meningsfullt att leverera mat till de som är isolerade i coronatider är faktorer. Men framför allt tycks det som att flexibiliteten som lockar. Flera läser svenska för invandrare, andra har startat eget företag och behöver en extra inkomst innan de etablerat verksamheten. I gig-apparna är det lätt att hoppa in och ut, att tjäna pengar när man kan och ägna sig åt annat när man behöver. En person i rapporten säger att han har lättare att omboka pass på jobbet än i tvättstugan. Företagen har få åtaganden gentemot de som gigar, vilket dock kompenseras av att gig-jobbarna har få åtaganden gentemot företaget.

Den flexibiliteten och de låga trösklarna finns inte ofta på den ordinära arbetsmarknaden, och det är det som gör att gigarna är beredda att acceptera sämre förhållanden än på ett vanligt jobb. Det betyder förstås inte att de ska behöva acceptera vilka villkor som helst. Men när gig-ekonomin allt mer ska "integreras" i "den vanliga ekonomin" borde vi inte bara titta på vilka förhållanden där som bör justeras upp till det övriga samhällets nivå, utan också vad vi kan lära av gigarna och deras appar.