Det riskerar dock att bli en dyr historia, och inte bara för att förslagen kräver satsningar från statsbudgeten. V:s satsningar på socialförsäkringarna och garantipensionen landar på cirka 25 miljarder.
Enligt partiets egna beräkningar skulle det dock bara kosta cirka 300 miljoner att göra "coronareglerna” om höjd ersättning i a-kassan permanenta. Det är marginella pengar i en statsbudget. Men den verkliga kostnaden hamnar någon annanstans. Som Caspian Rehbinder och Oliver Rykatkin, arbetsmarknadsansvarig respektive utredare på tankesmedjan Timbro, skriver i en replik (18/8) har riksdagens utredningstjänst konstaterat att förslaget skulle resultera i 38 000 fler permanent arbetslösa, motsvarande alla sysselsatta i Luleå, Kristianstad eller Solna.
Sambandet har starkt stöd i den ekonomiska forskningen, och är även rätt intuitivt. När ersättningarna ökar minskar skälen att söka eller ta ett jobb till en liknande lönenivå. Människor svarar mot incitament. I slutet av 1980-talet, innan karensdagen infördes, var sjukfrånvaron mer än dubbelt så hög som i slutet av 1990-talet. Som ekonomihistorikern Jan Jörnmark skriver i en artikel om Saab (Smedjan 7/5) var sjukskrivningarna så många att fabriken inte hade haft plats för alla anställda om de hade dykt upp. Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi tycks inte skillnaderna över tid eller i jämförelse med andra länder kunna förklaras av några skillnader i hälsoläget.
Det är därmed inte sagt att systemen måste svältfödas. Sjukförsäkringen kan vara trygg och välfungerande för den som blir allvarligt sjuk. Det påverkas inte av att man måste betala en förkylningsdag själv. På samma sätt kan a-kassan ge människor en ersättning som går att leva på utan att incitamenten att arbeta undermineras.
Men då krävs först och främst en insikt om att utformningen av socialförsäkringarna spelar roll, och att balanseringen av ersättningar och incitament är en politisk uppgift. Man får hoppas att Stefan Löfven lyssnar på forskningen snarare än på Vänsterpartiet.
