Den politiska styrningen har skett i decennier, konstaterade kulturminister Amanda Lind (MP) i en intervju med Sveriges Radio (10/6). Rapporten "Så fri är konsten" från Myndigheten för kulturanalys har fått principen om en armlängds avstånd att eka något tomt, när den konstaterar att dagens politiska styrning troligen hämmar den konstnärliga friheten.
Risker identifieras på såväl statlig som kommunal och regional nivå. De bidragsgivande myndigheterna brottas med perspektiv som ska implementeras enligt regeringsuppdrag, men om och i så fall hur det ska påverka bidragsbedömningar är oklart.
Ansökningsprocesser riskerar sedan att forma konstnärer, och frågorna som ställs om olika perspektiv, jämställdhet och mångfald tenderar inte oväntat att tolkas som önskemål på innehåll. Konkurrensen är hård, och när bidragen kan göra skillnad mellan trygghet eller ekonomisk ruin är det inte märkligt att konstnärer blir lyhörda och följsamma för kulturpolitikens växlande trender.
Skyddet mot klåfingrighet är dessutom nästan obefintligt i kommuner och regioner, vilket är intressant i ljuset av att maktförskjutningen i kulturpolitiken skett i en sådan riktning, genom kultursamverkansmodellen. Enligt Myndigheten för Kulturanalys lägesbild 2019 innebar den ett tydligt stärkt mandat för regionerna.
Regionerna tenderar dessutom att ha en mycket instrumentell kultursyn, där kulturen ska bidra till allt möjligt. Och det gäller inte bara regionerna, kan tilläggas. Med förväntningar om att bidra till tillväxt, hållbar utveckling, integration, jämställdhet, mångfald och god hälsa är det oklart om det finns något som kulturen inte är kapabel till.
Men perspektivet att kulturlivet ska verka som hävstång för andra sfärer har skapat risker i implementeringen. Dessutom vittnar det om politiker som tycks ha svårt att formulera varför vi ska ha en kulturpolitik till att börja med, när helt andra värden måste stå in för att motivera och vägleda kulturbudgeten. Kultur tillåts inte vara viktigt eller värdefullt i sig.
Växlande politiska vindar är en lös grund att bygga kulturpolitik på, och riskerar att reducera konstnären till kappvändare. Viss styrning kommer alltid finnas – i prioriteringar och kriterier för bidragsbeslut – så att utgångspunkter och mål redovisas öppet vore önskvärt. Men idag bedyrar politikerna vikten av konstnärlig frihet med ena handen, och lägger till ytterligare styrkriterier med andra. Med sådan inställning kan ingen – allra minst kulturministern – bli förvånad över det politiska resultatet.
