Det var inte en nyhet som dominerade svenska medier när Nordiska rådets 75:e politiska toppmöte avslutades under onsdagen (2/11). Och varför skulle mötet göra det? Samarbetsorganet mellan de nordiska länderna bildades i mitten av det förra seklet och är knappast känt för att fatta kontroversiella beslut. Problemet är snarare att rådets arbete, och därmed framgångarna, anses gå alldeles för långsamt fram.
Kanske blir det ändring på det efter årsskiftet. Då är det Sveriges tur att axla ansvaret som ordförande i Nordiska rådet. Under sitt besök vid toppmötet i Oslo tog statsminister Ulf Kristersson (M) därför till orda och presenterade Sveriges kommande prioriteringar för ordförandeskapet. Sett till innehållet i statsministerns tal var det inte särskilt konkret – förutom i en fråga: Behovet av att återupprätta förtroendet i gränsfrågan.
Det svenska ordförandeskapet, sade statsministern, behöver undanröja gränshinder för både personer och företag. Det är ett uttalande som samtliga svenska riksdagspartier står bakom. Även om idén om öppna gränser för jobb och boende i Norden är eftersträvansvärd, har det visat sig att det inte är lika enkelt som det låter.
Redan vid Nordiska rådets bildande kom länderna överens om att slopa passkravet för medborgare av respektive land. På senare år har det varit ett åtagande som har varit svårt att upprätthålla. Under flyktingkrisen 2015 införde Sverige id-kontroller på resor från Danmark. Ett par år senare valde grannlandet i söder att göra samma sak – för att kunna stoppa svenska gängkriminella vid gränsen. Däremot lär det ha varit pandemins konsekvenser som lett till störst skada för de nordiska ländernas ömsesidiga förtroende. När det var som allra värst hade Norge, Danmark, Island och Finland olika typer av gränsrestriktioner mot bland annat Sverige.
Om det inte handlar om gränshinder, kretsar svårigheterna ofta kring snårig byråkrati
Därför är det inte ovanligt att – trots decennier av arbete i ett politiskt organ för nordiska länder – den som jobbar eller bor i ett annat nordiskt land fortfarande stöter på en rad problem. Om det inte handlar om gränshinder, kretsar svårigheterna ofta kring snårig byråkrati och skillnader i de nationella systemen. Det är ett enormt misslyckande för en region som i decennier har haft som ambition att bli ännu mer integrerad.
Förhoppningen att den svenska regeringen ska kunna återupprätta det skadade förtroendet för rörligheten över nationsgränserna och de svårigheter som gränspendlare upplever är något optimistisk. Men om medlemsländerna i rådet år ut och år in inte kan lösa grundläggande problem för dess medborgare, är en berättigad fråga vad som egentligen är Nordiska rådets existensberättigande?
Framför allt måste rådet bevisa att det kan leverera lösningar på de problem som medborgarna i de nordiska länderna står inför. Annars riskerar det att ses mer som en diskussionsklubb än ett framgångsrikt politiskt organ. Då kan Norge och Island lika gärna ansöka om att gå med i EU och stärka nordiska intressen i EU-institutioner som – till skillnad från Nordiska rådet – uppnår resultat.
