Vi lever i ett tjattersamhälle. Det förväntas i allt högre grad att människor ska kunna småprata om allt med alla och bekvämt göra sin stämma hörd i alla möjliga olika sammanhang. Den som inte är bekväm med det uppfattas som udda eller till och med otrevlig. Förväntan på ständig och mångfacetterad kommunikation gör också att människor som lider av selektiv mutism, ett ångestrelaterat tillstånd som innebär att en person har en oförmåga att tala i vissa situationer, kan fara väldigt illa.
Som vuxen har man dock ofta ett val. Man kan välja ett yrke som inte kräver så mycket interaktion med andra och i alla fall i viss grad styra vem och när man vill umgås med andra och välja sammanhang där man är trygg. Som barn i förskola och skola är man däremot helt utlämnad och skyddslös. Skolans verksamhet handlar i dag betydligt mer om interaktion, samarbete och muntliga redovisningar än tidigare. Det barn som inte klarar att stå och orera framför klassen, inte vill läsa högt eller kan svara obehindrat på lärarens frågor får ofta sämre eller i värsta fall inga betyg eftersom det heter att “deras kunskaper inte går att bedöma”. Naturligtvis går det, men kunskaperna om selektiv mutism i skolan är begränsade och inte sällan tolkas det som att barnet inte vill prata, snarare än att det inte kan. De flesta elever med SM förmår inte heller att be om hjälp när de inte förstår en uppgift, vilket skapar ytterligare svårigheter.
“Många av de här barnen går miste om grundläggande behov och rättigheter, både när det gäller lärande och det sociala livet”, säger psykologen Jan Ringler, som ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att behandla barn och forska om tystnadens orsaker och uttryck (SvD 24/7).
Ringler understryker att tystnaden hos individer med selektiv mutism är något som slår in reflexmässigt och kan förstås som en reaktion i kroppen. Något som kan vara svårt för utomstående att förstå eftersom det kan verka ologiskt att ett barn ena stunden kan prata glatt med sina kompisar eller familj men kort därefter vara helt tyst om en lärare eller för dem okänd person ställer en fråga.
Ungefär 1 av 100 barn uppfyller kriterierna för selektiv mutism. Men mörkertalet kan vara stort. För ett barn med selektiv mutism kan det vara helt avgörande om de har en lärare som ser och förstår. Därför är det oerhört viktigt att öka kunskapen i skolan om diagnosen. En fråga som bland annat föreningen Tala om tystnad driver. Alla landets rektorer borde bjuda in dem att föreläsa så att fler lärare lär sig lyssna högre.
