Transporter har alltid varit en viktig faktor och ett mått för samhällets välfärd. I dag mäter vi transportsträckan oftare i tid, på farfars tid var antalet kilometer mer väsentliga eftersom hästarna skulle orka hela vägen. Farfar var i sin ungdom kusk på Fästered Gård i Finnekumla socken och körde grevar och baroner under den senare delen av 1800-talet. Hästen var viktig, inte bara i jordbruket utan också som transportmedel, för såväl människor och varor under den här tiden.
När farfar passerade 70 intresserade han sig för grannens gamla bil, en T-ford, men att köra bil gjorde han aldrig, tror inte att han tog något körkort. Där gick hans gräns. Pappa däremot tog inte bara körkort, han hade alla bokstäver som fanns och som gav honom möjligheten att köra såväl människor som lastbil och tunga släp. Men att mänskligheten skulle kunna åka till månen under hans livstid fanns inte på kartan när han var ung vuxen på 40-talet.
Utvecklingen går i ett rasande tempo och då och då funderar jag på vad det är jag ska förvånas över under min livstid. Datoriseringen är bara i sin linda sägs det, när 5G nätet blir en realitet också i Sverige kommer det att revolutionera vår vardag med självstyrande bilar, telemedicin och uppkopplade patienter i glesbygd och allt fler prylar som kopplas till nätet. Tommy Svensson, docent i forskargruppen Kommunikationssystem på Chalmers Tekniska Högskola säger i en artikel från 2018 att antalet uppkopplade enheter, klockor, fjärrstyrningar, ja till och med bestick som vibrerar om jag äter för fort, kommer att gå från fem till 50 miljarder enheter på fem år. Och då räcker inte 4G till. Att kunna dra igång bilens motorvärmare en kvart före avfärd finns redan idag och är en alldeles utmärkt förbättring för mig som användare. Och kan jag bli opererad av världens bästa kirurg är också det en tjänst jag inte skulle säga nej till.
Men för att återgå till farfars beteende när han vägrade körkort; hur kommer jag att kunna transportera mig när jag är 80+? Vad är det jag kommer att vägra göra för att jag ska kunna träffa mitt barnbarn som i dag bor 50 mil bort? Måste jag sätta mig i ett tåg som kör i 1 000 km/timmen i ett vakuumrör, eller kommer jag att sitta i en automatiserad farkost som går på luftkuddar över landskapet och tar fågelvägen till den plats jag vill nå? Eller kommer dottern att boka plats i en maskin som blåser iväg min nedmonterade kropp i ett rör som, när destinationen är nådd, monteras ihop igen? Är den sista tanken lika utopisk som månfärden var för mina föräldrar i deras ungdom, ja då vill det till att tekniken är tillräckligt säkrad så att rätt del kommer på rätt plats.
Trevlig helg!
