Två raka fina led formas i foajén på Bohusläns museum denna tisdagsförmiddag. Förväntansfulla blir vi indelade i grupper. Vi vet inte riktigt vad det är som förväntas av oss, men barnen har fått höra att de ska få vara med och dansa. Vi får vänta lite till. Men så äntligen kommer dansarna ut och hämtar oss, grupp för grupp. Från en vagn får vi ta en bricka. Inne i salen finns inga stolar, ingen läktare. En stor grön matta fyller upp hela rummet. Direkt är vi med i föreställningen.
En "Följa John" lek skapas. Fyra lågstadieklasser fyller mattan med liv tillsammans med de sju dansarna. Brickan upp i luften, under armen, balanserades på huvudet och trummandes på. Så mycket det går att göra med bara en bricka! De flesta följer lydigt dansarens rörelser, men alla ställer inte upp på "Följa John". Någon sexåring rör sig fritt, hittar en egen väg. Det är fnittrigt och lite bubbligt, och barnen tar sig friheter i rummet, precis så som jag tänker mig att koreografen Björn Säsften ville att det skulle bli. Utrymme att tolka fritt. Men några av lärarna vill trots allt lugna ner barnen. I arbetet med föreställningen gjordes besök på skolor för att se hur de verkliga matsalarna ser ut, men framför allt hur den används. Hur rör man sig, vilka ritualer finns.
Vi får sitta i våra grupper och tillsammans göra mönster med brickorna. Vi klappar förtjust när våra brickor står tillsammans likt en blomma framför oss. Grupperna bildar en stor ring igen och vi får se olika maträtter projiceras på våra brickor. Jag jublar med barnen bredvid mig när jag ser en glass på min bricka. I föreställningens andra del får vi lov att bara titta på när dansarna visar olika gruppbeteenden för att sedan till barnens förtjusning förvandlas till maten. En dansare är en kiwi en annan en apelsin. De rör sig nära framför publiken. Sedan dansar de med brickorna igen till Zara Larssons Never forget you.
Jag känner mig lika bubblig som sjuåringarna. Det här var en fantastisk upplevelse och samtidigt ett litet socialt experiment kring våra matvanor. När föreställningen är slut närmar det sig lunchtid och jag blir lite sugen att hänga på barnen till deras egen matsal. För vad kommer hända där?
