Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Från Melbourne till den svenska ängssommaren utanför Ljungskile har sångerskan Monica Brynnel flyttat.

En röst som spänner över jorden

Från Sydpolen till Nordpolen. I alla fall nästan. Man kan knappast flytta längre än från Australien till Sverige. Men lyssnar man på sångerskan Monica Brynnel är det faktiskt så att hon hela sitt vuxna liv ganska stadigt färdats mellan syd och nord.

Men nu är de här permanent bosatta i ett gult hus utanför Ljungskile med grönskande ängar runtom, Monica Brynnel och hennes man sedan 40 år tillbaka Jon Weaving, också sångare.

Det var han som gjorde att hon hamnade i Australien under 70-talets sista år. De möttes som Hanna Glavari och greve Danilo i Glada Änkan på en operettscen i München – och Monica friade på scenen till sin australiensiske motspelare.

– Med ena klacken på hans tå, berättar hon.

Europa lockade

Det blev bortemot 30 år i hans hemland, mest i Melbourne, innan det var dags för hennes hemtrakter mera på heltid. Det berodde mycket på familjen. Monicas syster Moa Brynnel, bekant sångarnamn för många bohusläningar, bor i Ljungskile och ville gärna ha hit henne. Sonen Jack Weaving, sångare i ett rockband, spelade i Berlin. Och Jon Weaving, som jobbat mycket i Europa, saknade europeisk kultur.

Så när systern fann ett hus slog de till, utan att ha sett det. Trots att de packat en hel container har de inte fått med sig så mycket möbler. Skivor, noter, videoinspelningar och bilder har varit viktigare.

Men spännvidden tvärs över jordklotet tycks de få leva med. När de väl anlänt till Sverige återvände sonen till Australien, fast kanske är han på väg till Europa igen snart.

Röstvård

Paret Brynnel -Weaving ska för egen del ta det lugnt som pensionärer, säger hon. Men en studio finns i huset och vill sångare här ha träning, råd och hjälp ställer hon och Moa gärna upp. De har arbetat tillsammans på folkhögskolan i Ljungskile förut.

Och Monica Brynnel har i Australien tillsammans med Jon Weaving grundat Academy of Singing för att lära ut röstteknik.

– Man måste kunna den klassiska tekniken först, sedan kan man göra på andra sätt utan att det går fel, säger hon.

– Det gäller inom alla genrer, inte bara musik.

Så oavsett om man använder sin röst till opera, jazz, pop eller folkmusik måste man göra det på rätt sätt.

Jon Weaving har fört den italienska bel cantotraditionen vidare i Australien, berättar hon. Själv tog hon klivet från oskolad till skolad sångare som 17-åring i Göteborg. Hon sjöng jazz och dåvarande chefen vid Göteborgsoperan Styrbjörn Lindedahl hade hört henne. Det ledde till en förändring lika stor som flytten från Australien nu.

– jag flyttade hem till Styrbjörn och hans fru Alice Sterner, som var sångerska.

Nervöst genrep

Två sånglektioner varje dag blev det och hon gick som ett barn i huset på Stora teatern mellan 1957 och 60, dock utan att framträda. Debuten skedde på Oscarsteatern i Stockholm, i en operett där hon spelade mot Hans Wahlgren och hade Kjerstin Dellert som en av medspelarna.

Minnet är inte odelat lyckligt.

– På genrepet var hela pressen samlad och plötsligt i en scen blev det tyst. Jag hörde sufflösen säga repliken men Kjerstin verkade inte uppfatta den, så jag försökte hjälpa henne genom att viska. Ingenting hände.

– Sedan kom jag på att repliken var min...

– Om jag hade varit djärv nog att bara resa mig och springa därifrån så hade jag gjort det.

Och förmodligen aldrig satt foten på en scen igen, tror hon.

Men nu stannade hon och ett helt yrkesliv på olika scener tog vid. Bland annat på den berömda operan i Sydney.

– Jag tror inte det finns något annat hus i världen som ger hjärnan ett så starkt visuellt intryck, säger hon.

Musiker i flera led

Starkt var det nog också med den första rollen där. Det var återigen Glada Änkan och hon tog över efter sin egen stora idol Joan Sutherland, som hon fastnat för när hon fick sin första klassiska skiva av Styrbjörn Lindedahl. När Monica gift sig blev hon också god vän med sin idol, som kände hennes man.

Musiken har präglat livet. Monica är född in i den.

– På mammas sida har vi musiker 200 år bakåt i tiden. Pappa var polis, men han spelade fiol och sjöng också.

Syskonen har gått samma väg, Moa som sagt här i Uddevallatrakten. Brodern Lars var visserligen civilingenjör till yrket, men han var också jazztrummis.

– När han blev 65 ringde han och sa att "nu börjar livet"...

Själva har hon och mannen undvikit att ställa krav på sin son att fortsätta musikerspåret, förklarar hon, även om de hörde hur fin röst han hade.

– När han var 24-25 år kom han och sa att det bara var en enda sak han ville i livet: att sjunga.

– Men jag tycker om rockmusik, sa han.

– Go for it, svarade jag.

En norsk historia

Hon är tacksam för att hon fått arbeta med det hon tycker är roligt och sluppit sträva med något hon inte gillat för att tjäna ihop till brödfödan.

Det finns förstås några nerviga minnen, som när Folke Abenius, också en av Stora Teaterns chefer, engagerades för att flytta sin version Csárdásfurstinnan till Oslo.

Monica tackade ja till huvudrollen. Hon hade gjort den förr och kunde den utan och innan. Trodde hon. Tills det var hennes tur att läsa texten på första repetitionen, kollationeringen.

– Jag kunde ju inte prata norska...

Det löste sig. De andra tyckte inte att hon lät lika löjlig som hon själv trodde.

Bli inte rädd

Och, minns hon, det var ungefär likadant när hon, bara 17 år gammal, kom till Köpenhamn för att sjunga med Svend Asmussen och upptäckte att hon inte förstod ett ord av vad de andra sa.

Hon gick ändå tillbaka till repetitionerna dagen efter.

– Och efter 30 minuter förstod jag plötsligt allt. Jag vet inte hur det gick till...

När man kommer av sig på scenen vet hon vad som gäller.

– Man får göra något roligt av det. Tralla eller skoja, inte bli rädd.

– Jag brukar påminna mina elever om att det åskådarna uppfattar är till 65 procent synintrycken, bara 35 procent kommer genom öronen....