Replik till Sture Boström
LÄS MER:Det är miljöaktivismen som skapar grön teknik
Tack för ditt inlägg Sture! Jag respekterar givetvis den djupa pessimism du finner befogad. Vi har samma mål men lite olika bilder av situationen och vad som kan göras och redan görs. Jag har varit miljöengagerad i drygt fyra decennier och sett goda förändringar komma – i Sverige, i EU, i stora världen.
På 70-talet drog många till storms mot de tunga miljögifterna i jord- och skogsbruket, DDT, PCB och kvicksilver; detta och motioner i riksdagen ledde till att gifterna förbjöds inom några år. Tiotusentals ungdomar och äldre sittstrejkade på de då groteska kalhyggena. Tillsammans med insatser från forskare och progressiva markägare ledde det till en radikal förändring av svenskt skogsbruk, med ståndortsanpassning, gröna skogsbruksplaner och skydd för biologisk mångfald genom vardaglig brukarhänsyn och ökad andel reservatsmark. På 70/80-talet slogs unga och äldre över hela Europa för klorfritt papper – och tvingade genom bl a Greenpeace fram helt nya metoder att bleka pappersmassan. Ett gott exempel på samverkan mellan aktivister och kemister/tekniker.
På 80-talet var oron stor inför ”ozonhålet” som, om det växte, skulle kunna skada eller rentav döda allt liv på jorden. Men efter enorma proteströrelser kom världens länder 1987 överens om FNs Montrealprotokoll med förbud mot ozonnedbrytande freoner; sedan dess har ozonhålet minskat och är snart helt läkt. På 80- och delar av 90-talet handlade miljökampen också om de sura regnen som hotade insjöar och skogsmark med ekologisk kollaps. ”Skall Europas skogar dö?”, skrek löpsedlarna ut var och varannan vecka och många människor sjönk ner i pessimism och ”miljöångest”. Idag är försurningsfrågan i princip löst – och bortglömd! – tack vare stentuffa politiska krav och tekniska genombrott för avsvavlad olja och kol, katalysatorer i bilarna och andra åtgärder. Slutsatsen blir att det är aktivism, forskning, opinionsbildning och politik som bidrar till att den nya teknik som löser problemen ”i verkligheten” kan skapas. Därför finns det ingen motsättning mellan bl a Gretas aktivism och en sakbaserad teknikoptimism. Tvärtom, bägge behövs, de betingar varandra.
LÄS MER:Så mycket positivt händer i klimatfrågan
Klimatkrisen är förvisso mycket mer komplex än exemplen ovan. Den är existentiell och förutsätter stora samhällsförändringar. Avgörande är om politikerna i världen kan enas om att införa höga priser på kol, olja och gas, med möjligheter att samtidigt bistå de nationer som mer än andra sitter fast i ”fossilträsket”. Då skulle mycket hända – snabbt! Alltså ungefär det som nu planeras i EU, där den nyligen skärpta utsläppshandeln fördyrar och får kolanvändningen i Europa att rasa. Kompletterat med ”rättvisefonder” som bl a Polen ska få utnyttja för att ställa om sin tungt kolberoende energisektor.
Läget är allvarligt. Men hundratals miljoner människor trycker nu på, forskarna i FNs IPCC säger att det ännu finns tid – och goda trender syns alltmer. Jag skulle inte bli förvånad om vi de närmaste åren får se en politisk tipping point, där kostnaderna för krisen driver fram oväntat snabba åtgärder. Samtidigt måste vi även lita till naturens resiliens – förmågan att stå emot och läka sig själv – och på de åtgärder som nu görs för att bl a restaurera förstörda korallrev och skogar. A propos skog: Varje års tillväxt i svenska skogar – minus den avverkade volymen – suger upp cirka 2/3 av våra årliga koldioxidutsläpp. Om den svenska skogsbruksmodellen användes globalt skulle skogen spela en ännu mer positiv roll. Och dessutom bidra till att hejda den minskning av artmångfalden som Sture Boström nämner och som i första hand inte beror på att jorden blir varmare utan på förändringar i skogs- och jordbrukslandskapet världen över.
LÄS MER:Greta väcker oss ur vår tillväxtfixerade tillvaro
Greta – och vi andra mer ärrade aktivister – bör fortsätta ringa i larmklockan. Men också berätta om ljusen i tunneln. Det är både sakligt korrekt och psykologiskt viktigt.
Stefan Edman