Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Dan Blessed: Tidens framfart kan skapa grubblerier

Vi närmar oss slutet av juli. Den sommar som nyss kom, hastar nu mot sitt slut. Jag vet, det är inte helt sant men det är min upplevelse.

Kanske är det för att jag vill konservera denna underbara årstid? Kanske är det för att jag gör min sista semesterdag idag? Kanske är det för att jag så ofta lever med en känsla av att allt går så fort? Tiden. Den går så fort…

Jag ser på mina barn och konstaterar att de blivit väldigt stora. De två äldsta drar iväg på sina mopeder och närmar sig vuxenlivet med hast. Var tog de små bebisarna vägen? Vart tog tiden vägen?

På sociala medier ser jag nu överallt bilder som simulerar hur man kommer att se ut som gammal. Du läser in en bild på dig själv och så får du tillbaka en som beskriver hur du möjligtvis kommer att se ut som 85-åring. Jätteroligt, men det väcker också en del tankar hos mig om tiden. Det är inte så långt dit. Jag befinner mig halvvägs till 85, hur kommer mitt liv att se ut då? Hur kommer jag att må? Vilka av mina nära och kära finns i livet? Vilka incidenter eller kriser har jag stött på under livets resa? Och inte minst – vad har jag gjort av all tid som jag fått? Den som lever till 85 har i runda slängar levt 31 000 dagar. Vad gjorde jag av dem? Kommer jag ens att bli 85 år gammal?

Att grubbla på tiden och dess framfart kan få en att bli lite osäker på tillvaron. Dels vet vi inte hur mycket tid vi har kvar på jorden. Dels vill vi åstadkomma något bestående att lämna efter oss. Vi vill även att vi ska ha fått betyda något för andra. Dessutom vill vi att varje dag ska vara härlig, fylld av liv och lycka. Hur ska denna ekvation gå ihop?

Jag hör till dem som föredrar att göra upp planer och sträva mot mål. Jag är driven och vill få ut max av det mesta. Men jag inser att även om jag kan styra upp många saker och göra smarta val, så finns det ingenting som garanterar att det i slutändan blir så. Jag kan inte garantera att jag blir 85 år gammal. Jag kan inte ens lova att jag lever i morgon. Livet är skört. Saker kan hända som vi inte räknat med. Hur gör vi då?

Bibelns förhållningssätt till tid gör mig både frustrerad och trygg på samma gång. Gud uppmanar oss att leva ett liv med riktning och syfte enligt Hans vilja och göra kloka val för att vandra i de goda gärningar som Han förberett för oss. Samtidigt är Bibeln tydlig med att vi vet ingenting om morgondagen. Vi vet inte när våra dagar här på jorden är slut. Det är enbart genom Guds nåd som våra hjärtan slår och genom Hans kärlek som vi existerar. Utan Honom rasar allting. All tid är beroende av Honom.

Att Han dessutom funnits innan begynnelsen och kommer att existera i evighet gör ju att tidsbegreppen svindlar lite. För Gud är 1000 år som en dag och en dag som 1000 år. Gud står över tiden, men verkar i den. Det gör inte vi. Vi lever linjärt på tidsaxeln. Det är det perspektivet som skapar lite förvirring för oss dödliga…

Så vad är slutsatsen av denna snurriga tids-krönika? Ja, kanske att tiden går och det enda som är riktigt beständigt är Gud själv? Att det enda säkra och trygga vi kan göra i en värld som rusar framåt är att hålla oss nära den som skapat själva tiden? Att fatta tag i skaparens hand och lita på att Han har kontroll. Han är den som ger dig en ny dag. Han är den som kommer att finnas kvar när du eventuellt fyller 85 år och oavsett hur ditt liv gestaltar sig då, så är Han densamme. Det skapar fasthet och trygghet hos mig i alla fall.

Och du, ta vara på din tid…