Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Det jag har vill jag gärna ge

Den här veckan är det Pär Arkbro som har författat Mellan raderna.

När jag siktade på mitt första yrke var mina verktyg sidavbitaren och morakniven. Diskussionen var vilket av dessa verktyg som fungerade bäst när man skulle skala en kabel. Idag använder jag andra verktyg. Yrkesskadan blir synlig om jag får en lott i min hand. Min första tanke blir när jag ser numret: undra vad detta är för en psalm? Skulle jag exempelvis få numret 96 skulle jag tänka Arne H Lindgren, en av mina favoritpsalmer. Sedan skulle jag börja nynna och sjunga tyst för mig själv: ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”

Jag har inte mött mycket av den nöd som strömmar genom nyheterna personligen, men en del av den. Varje vecka söker sig människor till kyrkan och ber om hjälp och jag känner mig så otillräcklig. Skulle önska att jag hade en stor skattkista att ösa ur. Med det lilla jag har försöker jag hjälpa till så gott jag kan.

Någon sa i ett sammanhang att vi behöver komma ihåg att trots att vi talar om åtstramningar i vårt samhälle är vi fortfarande fruktansvärt rika i Sverige. Jag tror att både du och jag behöver påminna oss om det även när vi vänder våra pengar för att få dem att räcka.

Mycket av min tid som pastor går åt till ord. Skriva predikningar, skriva en krönika, förbereda en andakt på äldreboendet eller till scouterna. Funderar på om alla dessa ord gör världen bättre. Samtidigt ser jag hur våra ord kraftfulla. Med en obetänkt eller genomtänkt mening kan jag såra någon annan, göra den lessen. Med orden kan jag skrämmas. Med ord kan jag uppmuntra. Med ord kan jag trösta även när orden inte räcker till.

När jag får förmånen att lyssna på någons berättelse i samtalsrummet kan de uttrycka tack för hjälpen trots att jag inte gjort något annat än att lyssna på deras ord. För mig är det stort.

Därför blir jag också rädd när människor skriver att nu klarar vi inte mer. Nu kan vi inte att emot fler människor. Jag tror att det är sant att det kommer att kosta oss att ta emot människor i flykt, det kommer att kosta på vår välfärd och bekvämlighet. Men jag tror det är värt det. För vår välfärd byggdes inte av realisterna, de sa bara nej. Vår välfärd startade hos idealisterna som trodde att det omöjliga var möjligt.

Jag tror inte att jag har mycket att bidra med, men det jag har vill jag gärna ge.

I år hittar jag mina julklappar bland saker jag redan har och kan ge vidare och i gåvor med bidrag till hjälporganisationer. Sådana gåvor tar jag gärna emot också, så ni vet det.

På söndag är det Domsöndagen i kyrkoåret och vi uppmannas att ta hand om den minsta, den som är utsatt. och jag ber ödmjukt med bibelns ord: ”Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig och led mig på den eviga vägen” (Psaltaren 139:24)

”Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig.

Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.” (Psalmboken 96)

Jag tror på orden i den psalmen, utan att tro att jag är någon speciell. Jag är bara en av alla oss som kan försöka göra något för någon.

Gode Gud, tack att du omsluter mig, hjälp mig att omsluta någon med din kärlek.