Jag har precis kommit hem efter en tvådagars utbildningsresa med dem som jag arbetar med. Två intensiva och givande dagar. Det är gott att vara iväg tillsammans och göra något annat än det vanliga. Det är ett bra sätt att komma närmare varandra, lära känna nya sidor och skapa gemensamma minnen att ta med sig i det fortsatta arbetet.
Sen jag började min nya tjänst i juni förra året har jag förstått att jag arbetar med människor som är oerhört kompetenta i sina olika yrkesroller. Jag kan veta på min arbetsplats att allt blir bra gjort. För mig, som har ett visst behov av kontroll, är det en underbar känsla att bära med mig. Det finns en längtan och en inställning av att vi tillsammans ska göra och kan göra det vi gör, i olika delar av vår verksamhet, riktigt bra. Jag kan vila i andras kunnande och goda vilja när vi genomför något tillsammans, men också när jag, av olika anledningar, inte är med där jag borde vara. Det är rätt stort!
Men än större är det som varit så tydligt under de här två dagarna som vi gjort tillsammans på vår lilla resa. Det är en sak att veta att jag har bra kollegor på arbetsplatsen, det har förhoppningsvis de flesta som jobbar tillsammans med andra. Det är en helt annan sak att få förstå att jag delar mina arbetsdagar med människor som bär på en personlig omsorg för dem som de har omkring sig.
Livet är inte alltid så schysst mot oss människor och ibland händer det att jag inte känner mig på topp. De här dagarna var i en sådan period. Jag är bra på att rätt sakligt och kontrollerat berätta om det jobbiga som finns runt omkring, som ren information, men med min kropp och mina ansiktsuttryck brukar jag kunna gömma undan det mesta för andra.
Den här gången gick det inte och jag märkte efter en stund att jag faktiskt vågade släppa taget. Och det är då jag samtidigt inser att de som jag jobbar med inte blir irriterade för att jag stör med mitt dåliga och backar undan. De söker snarare upp mig och frågar, med eller utan ord, hur det är och hur de kan hjälpa till och underlätta. Tårarna får spränga i ögonen och ingen drar i mig när jag visar att jag behöver stå lite bakom en stund.
Det var fruktansvärt att tappa kontrollen, men det var samtidigt vackert att kunna göra det och uppleva det som jag fick göra.
Det är lite av en ögonöppnare och en viktig påminnelse. Både i hur jag själv kan våga visa hur jag mår, men också i vikten av att se dem jag har i min närhet. Vi som jobbar ihop är framför allt ett arbetslag som tillsammans ska bedriva ett arbete. Det är där vår huvudsakliga uppgift finns. I det är det viktigt att vi alla fungerar någorlunda och är fokuserade på just det. Men varje gång vi går till vår arbetsplats eller till vårt dagliga sammanhang, så är vi också helt vanliga människor som bär på allt möjligt av gott och ont inom oss.
Jag kunde för en stund få brista i min roll, jag är tacksam för att det fick hända. Det var inte farligt, jag fick uppleva stor personlig omsorg, utifrån det som jag klarade av. Det fanns människor som såg och förhöll sig till det som de såg med stor respekt för mig. Jag hoppas att jag ska kunna agera på motsvarande sätt när det blir aktuellt. Våga visa då och då, våga se när det finns utrymme för det, våga lämna det när det är dags att ta itu med de vanliga arbetsuppgifterna. Jag tror att vi i många olika sammanhang kan få till en sund balans mellan allt detta. Tack fina kollegor för er arbetsamhet och er personliga omsorg. Jag vill säga det och jag hoppas att ni på många andra ställen också kan få använda motsvarande ord.
Det fanns människor som såg och förhöll sig till det som de såg med stor respekt för mig.
