Just denna dag var det lite speciellt att ta fram skorna. Det var min första löptur på över en månad och jag kände att kroppen var trött. Ändå nöjd med att springa tre kilometer i ett tempo två minuter långsammare än sist. Jag har haft covid-19 med många dagar med feber, huvudvärk och sedan rann orken ur mig och ambulansen fick hämta mig till Näl. Redan hemma i vardagsrummet fick jag fick syrgas.
I dag är jag tacksam att min tröttheten inte verkar sitta i så länge, speciellt när jag vet hur tufft andra har haft det. Jag känner en tacksamhet till sjuksköterskan på 1177 som förstod hur jag mådde. Tacksam till killarna i ambulansen som tog så väl hand om mig, personalen på akuten som hade koll på hur jag mådde och personalen på pandemiavdelning 62 som gav mig god omvårdnad.
Jag var beroende av andra. Jag är beroende. Jag vill vara beroende. Jag vill inte kunna allting själv. När jag blev sjuk blev jag beroende av andra. Mina barn som ordnade mat och ställde utanför dörren. Personalen som tog hand om mig på sjukhuset. I vårt samhälle talar vi gärna om vikten av att vara oberoende, att kunna själv.
Så jobbade vi med min son som sitter i rullstol. Under hela hans uppväxt gjorde vi allt vi kunde för att han skulle bli självständig och klara allt själv och i dag är han vuxen och kan mycket själv, men inte allt. Det kan inte jag heller.
När jag ska laga mat säger min hustru att jag är hopplös för att jag måste göra allt själv. Jag gillar att greja själv, men egentligen vill jag hellre göra saker ihop. Jag vill inte längre göra allt själv, jag vill vara beroende av andra människor, jag vill se att vi behöver varandra. Jag vill bjuda in andra människor i mitt liv och jag vill dela livet med andra. Det är därför jag berättar om ögonblick från mitt eget liv, för kanske kan du känna igen ditt liv i det som är mina berättelser. I våra liv möter vi både glädje och sorg som vi får dela med varandra. Efter min covid blir tillvaron inte sig lik. Mamma avlider stillsamt efter lång tids sjukdom och en vecka senare blir jag farfar för första gången. Mamma var gammal och beroende av pappas och vår omsorg, mitt barnbarn likaså, beroende av sina föräldrar.
Jag relaterar till Gud, en Gud dit jag kan uttrycka min tacksamhet, min sorg och min glädje. Jag vill relatera till Gud, se att jag är beroende av Gud. Att det finns en kraft större än mig själv som kan ge mig andra perspektiv. Som hjälper mig att känna vördnad inför livet och till andra människor. En Gud som hjälper mig att inse att jag är beroende och i behov av mötet med andra människor.
Detta är min sista krönika för nu. Ni är många som gett mig respons på det jag skrivit, det är jag tacksam för. Det har påmint mig om att vi behöver varandra. Jag vill också tacka Björn som uppmuntrat mig men också talat om när det blivit för “religiöst”. Tack!
