I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var fred på vår jord och alla krig var slut.
Jag drömde om en jättesal där stadsmän satt i rad,
så skrev dom på ett konvolut och reste sig och sa:
”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till det ordet militär.”
En älskad sång och när Jack Vreeswijk sjunger den är det som om allt står stilla, världen stannar till och man smakar på känslan av att allt är möjligt... I samma andetag som jag skriver detta inser jag också att drömmen är väldigt långt bort. Krigen utspelas inte bara på fälten utan på många olika sätt och alla har de ett syfte, att utöva makt och beröva människor sin frihet, friheten att välja sitt liv.
De finns synliga och osynliga krig, det finns vardagskrig som pågår varje dag för de flickor och pojkar som lever med hedersvåld. Där drömmen är långt borta och osynliga band binder fast dem för att försvara patriarkala system. Släktens hederssymbol sitter i de unga flickorna och hedern är inte något man gör och sen är det gjort, det pågår hela livet. Det finns också en stor grupp vuxna, tysta kvinnor. Hederskulturen lever i många kulturer. Det handlar oftast om makt och män men även många kvinnor är med och bevarar strukturerna. Självklart finns rädslan att gå emot av naturliga skäl, Fadime och Pela vittnar om vad det kan kosta.
Några från POP – kvinnonätverket Power Of Pink var i Stockholm härom veckan på Fadimedagarna 2020, i riksdagen. Bakom står GAPF. Glöm aldrig Pela och Fadime, samt flera föreningar. Den 21 Januari var det 18 år sen Fadime, 26 år gammal, blev brutalt hedersmördad av sin pappa i Uppsala.
Årets tema var” Fadime är död. Hedersvåldet lever” och det gör det i Sverige också. Varje dag går rädda flickor ut i vardagen och ångesten de får bära är stor. Sara Mohammad talade på galan, hon är en av grundarna av Gapf, en av de kämpande människor som inte ger upp utan fortsätter kämpa för de som är indragna i hedersvåldet.
På Fadimedagarna fick vi också ta del av situationen för Hbtq idag. Det har blivit svårare för många. Vi ser ofta bilder från Pride och storstäderna men i mindre städer och samhällen är det annorlunda. Den starka konservativa vinden över världen känns naturligtvis också här. Jonas Gardell skriver på sociala medier att en gång på ett frikyrkligt ungdomsläger fick han lära sig att homosexualitet berodde på demoner i kroppen. Idag i hans barndoms kyrka så finns regnbågsflaggan och det står med stora bokstäver på den ” Här är alla välkomna”. Stolt blev han och stolt var också prästen som arbetade där och kommenterade detta.
Det har funnits och finns omvändelseterapier, utdrivning av demoner och andra metoder för att få den homosexuella människan att bli hetero... självklart går det inte, självklart föds vi som vi är. Gud har skapat oss alla och vi är alla lika älskade precis som vi är. Jag tror det är vi människor som har problem, inte Gud. Vi blir påminda om att inga rättigheter har någonsin kommit av sig själv utan det handlar om kamp, en vilja hos oss att närma oss drömmen om alla människors liks värde. En vilja att kämpa för ett samhälle där alla människor får älska vem man vill och där det inte förekommer några gevär utan respekt för människoliv, respekt för varje människas rätt att själv få välja sitt liv.
Just nu jobbar politikerna med sina verktyg i kampen.
Men du och jag behövs,tillsammans.
Vi får våga gå emot fördomar där vi möter dem och inkludera varandra som vi är.
Jesus säger: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”
Låt oss skapa ett så tryggt samhälle att sanningen kan komma fram.
