Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Gud är ingen sorteringshatt

Jag har till min glädje fått ett exemplar av Magnus Malms senaste bok Samtidigt … Berättelsen om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra. Måsten och borden har rätt mycket att säga till om i mitt liv just nu, men inte riktigt allt, och därför har jag, nästan i smyg, läst de första sidorna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Författaren berättar om sin medverkan i en förbönsgudstjänst för ett antal år sedan, och beskriver ett återkommande rop på förbönshjälp: ”Be för mig, för jag vet inte vem jag är.” Magnus Malm reflekterar vidare, och jag har inte hunnit läsa så mycket mer, men tänkt har jag.

Jag undrar över vad i oss, och vad i vår tillvaro, som ger upphov till den där kombinationen av att dels inte veta, dels tycka att den ovetskapen är ett problem som måste lösas. Finns det ett samband med den mänskliga benägenheten att söka sig till personlighetstester med samma iver som vi söker oss till värmekällor, vindskydd, vatten som inte står stilla och platser med vacker utsikt?

ANNONS

Varför vet vi inte vilka vi är, när det sägs till oss så tydligt i dopet, och genom hela livet? Varför behöver självbilden förenklas och reduceras för att bli möjlig att acceptera?

Det är något som lockar med Hogwarts, med elevhemmen, med sorteringshatten. Där sorteras eleverna in efter mod, snällhet, intellekt och ärelystnad. Personlighetstesten i mugglarvärlden sorterar efter andra egenskaper. Det finns en vila i att få sina grövsta konturer definierade, och att i och med den definitionen få höra till en lika grovt definierad grupp, känna den där första tryggheten som ligger i ”vi är lika”.

Gruppen individer man måste relatera till krymper, och tillvaron upplevs mer hanterbar, tryggare. Det uppstår också en grupp utanför den egna, nämligen ”de som är olika oss”. Samhörigheten i elevhemmen blir lätt att bygga upp.

Problemet, tror jag, är detsamma som just nu splittrar och genom alla tider har splittrat världen: Det felaktiga och farliga likställandet av ”Vi är lika” med ”Det är vi som hör samman”. Den föreställningen blir särskilt riskabel när den ges utrymme i kyrkan. ”Vi kommer att ha lätt att komma överens, men med honom därborta blir det svårt.”

Det är min övertygelse att kyrkan har ett helt annat uppdrag än att försöka dela in människor i fack. För den som tror och bekänner att varje människa är såväl unik som skapad till Guds avbild kommer varje människa i någon mån att vara en gåta, till och med för sig själv.

ANNONS

Gud är ingen sorteringshatt. Gud är den som känner oss utan och innan och ändå inte sorterar. Om Guds rike vore ett elevhem, så skulle vi alla höra hemma i samma. Det är det som skiljer Gudsriket från världen, och kyrkans roll i världen är att arbeta för Guds rike. Till slut ska du bli du, jag ska bli jag och vi ska bli vi, var och en fullt ut oss själva, var och en i full gemenskap med alla.

Hela regnbågsprismat blir vårt, och mellan färgerna finns inga gränser. Det som sägs om oss, i dopet och genom hela livet, det som gör att vi trots allt kan veta vilka vi är, är detta: ”Jag har kallat dig vid namn. Du är min.”

ANNONS