Till vänster på skrivbordet ligger en tång och några skruvar till ett lås jag försöker laga. Jag tänker på människor jag möter som letar efter nycklarna till det liv de längtar efter.
Där finns också en hög med papper jag borde ta tag i. Jag försöker låta bli att känna skuld för att jag inte alltid hinner med. På väggen hänger en marionettdocka i form av en åsna som en påminnelse om att inte glömma lekfullheten.
Till höger står en burk med tandtuggummin som gör mig tacksam till personalen på folktandvården dit jag går. Jag tänker på rädslan jag haft i många år för att gå till tandläkaren och hur de med sitt sätt att vara gjort mig trygg. Bredvid ligger en låda med franska våfflor som jag fått av en vän. Den låg i lådan utanför expeditionen med ett kort med orden: Älskad, värdefull, unik. Den uppmuntran gjorde mig glad.
Rakt framför mig ligger resultatet av en undersökning som försökt utröna vår kyrkas starka och svaga sidor. Intill ligger en ett lite häfte med böner som jag sammanställt.
Det är böner som har varit och är viktiga för mig. I häftet finns en daglig reflektion utifrån orden tacksamhet, förlåtelse och längtan. Den lever jag med.
Där finns också Sinnesrobönen: ”Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Den bönen har varit min följeslagare sedan över 25 år och är en bön som lett mig rätt.
Rakt framför mig har jag ett citat av Tomas Tranströmer som passar när jag beskriver sakerna på mitt bord: ”Det som är viktigt i livet måste man vänta in, ge plats åt. Så att det inte drunknar i detaljer”.
Så har jag några viktiga bilder i mitt blickfång, det är en ikon av Jesus som jag letade länge efter. Det var blicken i ögonen som gjorde att jag förstod att det var den jag skulle ha.
Där är också ett foto av min fru, det var något med hennes blick också.
Där sitter också en Post-It-lapp som jag fått av min svägerska. ”För att jag är glad att du finns just här och önskar dig en solig dag”.
Jag stannar vid det vackraste på mitt bord. En kitschig ram med en fjäril och en blomma. Jag skulle aldrig köpa den själv. Men den har något som gör den vacker. I ramen står det: "Du vet väl om att du är värdefull”. Den är en gåva från en människa som jag fick följa under några år. Under sin tid i kyrkan fick hon upptäcka sitt eget värde och växa som människa. Jag tror det var det hon ville berätta när hon gav den till mig i tacksamhet för det jag hjälp henne med. Den står mitt i blickfånget för den sammanfattar hur jag vill se på mig själv och hur jag vill se på människor jag möter.
Jag vill att du ska våga se ditt värde, det är vad min tro handlar om. Sånt är mitt skrivbord.
Hur ser ditt bord ut, vad är det viktigaste på bordet och i ditt liv?
Jag bara undrar lite omsorgsfullt nyfiket.
