Den där frågan är inte helt ovanlig, och den gör mig alltid lite överrumplad. Jag ska försöka förklara varför, och min mamma får hjälpa till. För inte så länge sedan var vi tillsammans på en träff med släktingar. Vi kom att tala med ett par av dem om min kristna tro, och någon undrade lite tveksamt om jag var väldigt sträng med avseende på tron. Mamma skyndade sig att lugna, och avslutade med orden: ”Och hon har verkligen inte blivit ett dugg bättre som människa sedan hon blev kristen!”
Det sved till. Jag var inte så glad över de där orden, kände mig på något sätt sviken och pekad finger åt, och tyckte att mamma roade sig på min bekostnad. Hur man än tolkar bedömningen så ligger det rätt mycket sanning i den, och det hjälpte knappast.
Jag är mig helt enkelt ganska lik efter snart 13 år son troende, lite lat och mycket tankspridd, bättre på ambitioner än på leverans, lättavledd och luststyrd, mycket mindre lågaffektiv än jag skulle önska, och dessutom försedd med för mycket självinsikt för att det ska vara riktigt bekvämt. Mamma av alla människor skulle faktiskt gärna få idealisera mig, lite grann, åtminstone. Är det inte det mammor gör?
Nej. Det är nog inte det mammor gör, åtminstone inte hela tiden, och åtminstone inte alla mammor. Inte Gud heller, tror jag. Gud ser världen så som den är. Mig och alla andra också. Gud skulle lätt kunna göra samma konstaterande om mig som min mor: Jag har faktiskt inte blivit ett dugg bättre. Jag är som jag är. Inte ett spår av rosenskimrande skönmålning där, det är jag säker på. Poängen är att det inte tar slut där, vare sig för Gud eller för mamma.
Det tar inte slut där. Kanske är det till och med där det kan börja ordentligt? För det fanns egentligen ingen besvikelse, och definitivt inget förakt, i min mammas ord. Det var ett nyktert konstaterande, bara. Jag tror inte alls det rubbade hennes kärlek till mig. Det är till och med möjligt att hon kände sig lite lättad. Det var inte så farligt, kanske hon tänkte. Man kan bli troende och fortsätta vara ofullkomlig människa möjlig att stå ut med.
Det tar inte slut där, för Gud vet vilka vi är och hur vi har det. Ofullkomligheten är kanske mänsklighetens mest genomgående drag. Gud kom till oss och gav sig åt oss, från början till slut, i krubban och på korset, och inget vi gör eller inte gör, lyckas eller misslyckas med, kan ändra vilka vi är i Guds ögon, nämligen ofullkomliga och älskade.
Goda gärningar ska vi göra, så ofta vi kan, vare sig vi tror eller ej, för varandras skull. Inte för att det gynnar vår ställning inför Gud. Inte för att vi behöver vara lite bättre för att duga. Inte för att vi inte hör till Gud när vi gör fel. Vi är satta i den här världen, sådan den är och sådana vi är, för att hjälpa varandra, och, oavsett allt, för att vara i gemenskap med Gud.
