Tove af Geijerstam, teologie studerande.
Tove af Geijerstam, teologie studerande. Bild: Lasse Edwartz

Advent händer för att inget är som det ska – och för att vi behöver det

Söndagen som kommer har temat ”Ett nådens år”, och det går ju att le lite halvbeskt åt så här i slutet av det för många av oss rätt skoningslösa 2020. Det förefaller mig också omöjligt att formulera ett ”... men nu, ska du se, blir det bättre!” utan att låta plattare och konstglattare än plattångat Barbiehår. Förmodligen smälter dessutom Barbiehår i en plattång. Då blir allt bara klibb. Det vore olyckligt. Jag ska försöka hitta ett annat sätt att säga något.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Det blir en trots allt-advent i år. Även om allt verkar annorlunda den här gången än andra år, även om mycket av det många av oss är vana vid att göra under advent är inställt eller omställt eller undanställt, så är det där med ”trots allt” faktiskt ungefär som det brukar. Det som verkligen är adventet, ankomsten, det äger inte rum för att vi är redo för det, eller för att vi har städat färdigt, eller för att det är mysigt, eller för att vi har vänner och familj att fira med. Det händer inte för att allt är som det ska. Tvärtom. Det händer för att inget är alldeles som det ska.

ANNONS

Han kommer, han som alltid varit här. Gud kommer till oss som människa, som en av oss, för att inget är alldeles som det ska, för att vi behöver det, och för att det inte är tillräckligt för en människa att ha Gud på eoners, eller ens på armlängds, avstånd. Kanske var det länge sedan du fick ta emot nattvarden. Jag hann precis, en enda gång, i min uppväxtförsamling, innan de skärpta restriktionerna trädde i kraft. Nattvard går att leva på ett tag. Det är ett mycket konkret sätt att slippa det där avståndet, att ta emot Kristus innanför skinnet, in på bara slemhinnan, rakt in i magen och rakt in i hjärtat. Jag behöver det så förtvivlat mycket.

’Får man verkligen göra så, under rådande omständigheter?’ undrar du möjligen då. Ja, han får! Han får, om du säger att han får.

Just det här påtagligt ickekroppsliga året blir advent för mig en nödvändig påminnelse om att det är jag, och du, som behöver nattvard. Jesus behöver den inte. Han kommer till oss där vi är, som vi är, nämligen här, mitt i allt. ”Under rådande omständigheter” är ett uttryck som börjar bli väldigt välanvänt. Det brukar följas av ett ”...kan vi tyvärr inte…” eller ”...måste vi tyvärr…”. Jesus jobbar inte så. ”Under rådande omständigheter kommer jag till dig.” ”Under rådande omständigheter är jag mitt ibland er.” ”Jag går in under de rådande omständigheterna”. Det är adventsbudskapet 2020, precis som alla andra år.

ANNONS

Där du står, där står han bredvid dig, han som du längtar efter, han som längtar efter dig. När avståndet svider i din hud, när du slutgiltigt fattar att det är ett, förvisso nödvändigt, brott mot naturlagarna att inte få luta din kropp mot någon annans, när vi är som bortamputerade från varandra och går omkring och blöder på var sitt håll, då kommer han till dig, kanske närmare än någonsin förr. Han rider in genom porten i din stadsmur, den du kanske trodde var låst. ”Får man verkligen göra så, under rådande omständigheter?” undrar du möjligen då. Ja, han får! Han får, om du säger att han får. För Gud är ingenting omöjligt.

ANNONS