Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tove af Geijerstam krönikör Bild: Lasse Edwartz
Tove af Geijerstam krönikör Bild: Lasse Edwartz

Tove af Geijerstam: Allt ryms inom mig och dig

Jag åt en riktig nödlunch på universitetet härom dagen, helt enkelt för att jag inte hade lyckats hitta kylskåpen och mikrovågsugnarna i de nya lokalerna. En burk makrill i tomatsås, en bit bröd, två ägg och en morot, avbruten för att få plats i matlådan från IKEA, innehöll min onsdagslunch, och jag publicerade en bild av den i en social mediekanal. ”Alla kommer att vilja äta min lunch idag, visst?” var den ironiska bildtexten. Det kom en del svar. Ett av dem löd ”Det beror på vad det är i burken”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Louise Penny har skrivit en serie böcker om kommissarie Gamache och en flock invånare i den lilla byn Three Pines i Québec i Kanada. Senaste veckan har jag lärt mig att förstå varför jag tycker så mycket om de här böckerna. Det beror på att de är fulla av vad man i narratologisk textanalys kallar ”runda karaktärer”.

En rund karaktär är någon med en utvecklad och mångbottnad personlighet, med känslor och erfarenheter, tilltalande och mindre tilltalande personlighetsdrag. I de flesta deckare finns det rätt få sådana karaktärer. Det finns några personer i centrum för berättelsen. Andra växlar från bok till bok, är avgörande för händelseutvecklingen, men är inte så komplext sammansatta, och försvinner ofta ur handlingen när boken är slut, inför nästa del.

I deckarna om kommissarie Gamache finns byborna kvar, och när berättelsen breder ut sig får också deras personligheter göra det. Varken författaren eller kommissarien väjer för mörkret i huvudsakligen sympatiska personer. Inte heller väjer de för en mördares sympatiska och ljusa egenskaper. Kommissarien själv är porträtterad som mycket varm och kärleksfull, men i honom ryms rädsla, sorg, trötthet och allt annat som finns i en människa. Det ryms också gudstro och gudsrelation, i människor och i berättelsen.

Det som den här kommissarien aldrig gör är att konstatera vad han ser på ytan och nöja sig med det. Kanske är det därför karaktärerna med nödvändighet måste vara så runda och rymliga som de är? Utan berättelsen om människors inre blir det inte någon berättelse om kriminalgåtan och dess lösning.

Det är här min anonyma konservburk kommer in i bilden, och svaret på min fråga: ”Det beror på vad som är i burken”. I någon mån lånar en människa drag av en sådan burk. Det går att hysa förväntningar utifrån burkens form och sina egna erfarenheter av liknande burkar, men vad som finns i burken kan man inte veta förrän den är öppen.

Det är Gud som vet vad som finns i dig och i mig. Näst efter Gud är det du som vet mest om dig, och jag som vet mest om mig. När du väljer att berätta för mig vad som finns i dig, så vet jag det. Innan dess vet jag det inte. Hur blir det här mötet, den här kursen, den här gudstjänsten, den här stunden över två koppar te? Det beror på vad som finns i oss och vad av det vi väljer att dela med varann. Det är du själv som väljer hur mycket du vill glänta på ditt lock.

Och vad som än finns i ditt inre, så är du sedd, känd och älskad av Gud. Oavsett allt. Inklusive allt. Hela vägen runt.