Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Catarina Bild: Per Landén

Allt som vi inte har kontroll över och är främmande skrämmer

Plötsligt duggar rapporteringsregnet över oss. Varje dag kommer rapporter om att läget blir värre och värre. Onsdagen den 11 Mars så är det ”mycket hög” risk för smitt spridning. Det är den högsta nivån. COVID 19, Coronaviruset har tilltagit även i våra trakter och det känns obehagligt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Trots att Folkhälsomyndigheten jobbar stenhårt och vi får konkreta tips om handtvätt och allmänt folkvett så breder oron ut sig. Vi har länge sett bilder från Kina och Italien. Media skickar ut bilder med dramatiska förlopp, intensivvårdsavdelningar med personal i skyddsutrustning.

Lägesrapporten under onsdagen gavs av Anders Wallensten från Folkhälsomyndigheten. Han säger att han bara kan ge ögonblicksbilder. Förändringen är att man nu hittat en handfull personer som man inte kan härleda till resor från de aktuella områdena i Europa. De gör allt i förebyggande syfte för att stoppa viruset och det är vi tacksamma för. Lite filter på semesterplanerna lägger professorn i klinisk bakteriologi, forskaren Agnes Wold, när hon säger att vi kanske inte ska tänka på att resa inom ett år.

Det verkar vara mycket förändringar just nu. Världen rycker allt närmre när vi ser bilderna från ett blödande Syrien igen. Det är ofattbart för oss att ta in det lidande de flyende människorna befinner sig i när de pressas av Turkiets militärer mot Greklands gränser där de möts av poliser från den andra sidan gränsen. Var går den humanitära gränsen kan man undra? Vad händer med dessa människor som nu inte får vara någonstans? Det fanns inte rum för dem någonstans. Känns det igen?

Coronaviruset och flyktingbilderna ger oss oro. Vad är det då vi blir rädda för? Jag tror det är ovissheten, maktlösheten och döden. Inte ens i vårt högteknologiska, rika, och moderna land har vi kontroll. För det finns saker vi inte kan kontrollera, kanske bland det allra viktigaste.

Är det döden vi blir rädda för? Vi vet ju att döden kommer men inte när. Från kristet håll har jag ibland upplevt att det inte varit så lätt att prata om rädslan för döden. Personligen tycker jag att det är helt naturligt att vi både är hoppfulla och längtar hem, men att vi också kan vara rädda för döden. Allt som vi inte har kontroll över och är främmande skrämmer. När vi sen går över den gränsen står det att vi varje dag får leva sida vid sida med Gud själv, med allt vad det innebär. Kärlek och trygghet - Forever! Gud själv skall torka allas tårar och döden skall inte finnas mer, ingen klagan eller smärta. Det trasiga skall bli helt.

Tills vi är där så får vi lita på Gud, våga vila i Gudsfamnen. Att våga bearbeta våra tankar och känslor om döden är viktigt och naturligt, inget konstigt alls. Avslutar med en låt som Clas Vårdstedt sjunger och som säger allt som det handlar om, både i liv och död.

”Mitt liv vilar i dina händer och hur det än är tar jag en dag i sänder.

Jag tror, jag hoppas, jag litar på dig - vet att du älskar mig.

Vi kan inget veta om i morgon men vi får lita på ditt ord.

På alla löften du ger, att du hör min bön, Du har mitt liv i din hand.

Ur djupen vill du visa mig en väg, lyfta mig upp och föra mig fram. Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro, Du har mitt liv i din hand.”