Konstverket Syrisk häst är älskad av många, men inte alla. Och så måste det få vara, menar Simone Olofsson.
Konstverket Syrisk häst är älskad av många, men inte alla. Och så måste det få vara, menar Simone Olofsson. Bild: Lasse Edwartz

Att gilla allt du ser är inte en mänsklig rättighet

”Varför är hon nakenfis?” Det är barnbarnet, då fyra år, som frågar. Vi är på Udden i Hunnebo framför ”Svensk madonna” av Viktor Korneev. En stor naken kvinna med märkliga proportioner. Så långt ifrån normen och idealet. Barnbarnet såg en naken tant mitt i vintern. Ingen bedömning av fult eller fint, bara förvånad över nakenheten mitt i vintern.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag är tacksam över det generösa utbud vi har av konst och kultur. Somligt passerar jag utan att reflektera annat får mig att stanna till. Som med böcker, teater och musik, jag spisar det som faller mig i smaken, resten låter jag bli. Samtidigt är det spännande att utmana sig. Vad missar jag egentligen i och med mina val? Några av mina bästa läsupplevelser har jag fått när andra bestämt vad jag ska läsa. I många år var jag med i en bokcirkel. Tio personer läser samma bok och har helt olika upplevelser, så spännande att dela. Bokintresset fick jag förresten via biblioteket, någon vuxen hjälpte mig på traven. Konst likaså, jag minns att jag bankade på en port, någon öppnade och släppte in mig, och jag tittade på konst i ett mörkt stängt museum. Återigen måste det ha varit en klok vuxen som hjälpte mig. Den vuxne vill jag vara, för barnbarnet och många fler!

ANNONS

LÄS MER:Krönikören Simone Olofsson vill utmana läsarna

Det finns behov av att lyfta fram och försvara kultur i vardagen. Vid ett tillfälle gick det helt över styr. Uddevalla deltog i ett samarbete där städer bytte konst med varandra. Från Borås kom ”Octopus” av Ulf Rollof, för att placeras vid Bohusläns museum. En stor blå figur som väckte uppmärksamhet. Enligt konstnären symboliserar den vår inneboende rädsla för det främmande. Och plötsligt bestod Uddevalla av extremt många konstexperter. I sociala medier sågades inte bara konstverket, utan också konstnären och kommunen, alla under samma bila. Jag läste och drabbades av sorg. Rädslan för det okända blev tydlig. Människor gormade och påstod att konst måste höra till platsen. Jag skrev förklarande svar i flera dagar. Där och då kändes det som att utkämpa ett krig. Allt för att dessa högljudda inte tyckte om skulpturen.

Vi måste inte ens berätta för alla vad vi tycker om det vi ser

Den blå blubben gjorde sitt jobb, väckte rädsla för det okända. Hur tam och ointressant blir konst som faller alla i smaken, finns det ens? Och vadå höra till? Hästen i Hästepallarna verkar alla älska. Jag blev så besviken när den köptes in. Det handlar inte om gilla eller ej, jag lyssnade på vad som sas initialt, det skulle bli en plats att regelbundet sätta ny konst på. Tänk att komma den vägen och inte veta från säsong till annan vilken form du möter där på höjden. Det skulle tillföra plasten något. Nog har Picasso i Kristinehamn, Pinocchio i Borås, Konst på hög i Kumla och Pilane på Tjörn fått mig att göra en dagstur, alla värda en omväg, fast ingen historisk koppling till platserna finns.

ANNONS

Jag hoppas vi är många som axlar rollen som dörröppnare till kulturen, så fler bjuds på insikter, skratt, rädsla och kärlek. Vi måste inte ens berätta för alla vad vi tycker om det vi ser. Kultur är en mänsklig rättighet, att gilla allt du ser är det inte.

ANNONS