Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Catarina Svensson Brodén skriver veckans Mellan raderna i Bohusläningen.

Dagen vi kommer att minnas på olika sätt

Nu är det hög tid att gå samman och kämpa för en bättre värld.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den 9 november kommer flera av oss att minnas på olika sätt. Nyhetsbudet kom att USA fått en ny president och det inte blev Hillary Clinton som prognoserna hade visat. Över Europa och i vårt eget land blåser det farliga vindar som vi borde känt igen innan. Historien upprepar sig om och om igen.

Lär vi oss inte? Vi människor gör val som får konsekvenser. I dag kan vi också göra ett val, att inte låta detta ta ner oss utan inse att det nu är hög tid att gå samman och kämpa för en bättre värld! Ge inte upp för då segrar krafter på riktigt som påverkar våra liv.

Själv kommer jag främst att minnas den 9 november för att vi var många som valt att komma till Dalabergskyrkan i Uddevalla på kvällen och lyssna till Louise Hoffsten med band. Det valet påverkade oss på så sätt att vi laddades med energi och fick hoppet tillbaka.

Louise Hoffsten är en människa som vägrar ge upp och ger mycket hopp och värme. Hela kyrkan var alldeles tyst när hon sjöng och pratade om livets upp- och nergångar. Öppen och fri gav hon oss små doser av att det fixar sig.

Hennes mjuka, speciella röst möttes av vackra och bluesiga gitarrslingor, till lekfullt och ljuvligt stråkparti med basen samt trygga och fräckt varierande trummor som gjorde att Louise röst och text bara gick rakt in i hjärtat. Det var en av de finaste andakter jag varit med om!

Kanske är det just så vi ska bygga vår kyrka? Mycket musik, varvat med både djup och glädje. Vi fick vara precis som vi är, känna musiken i kroppen och näringen i själen, mitt i ett heligt rum där många böner viskats under åren. Ett rum för dig och mig tillsammans, inte ensam är stark utan till- sammans skapar vi den kyrka vi längtar efter, med Guds hjälp.

Det allra sista sjöng hon en psalm hon tycker mycket om och med lekande folkvisetoner, vackert framtrollade av vår kantor, så var psalmen en predikan rakt in i hjärtat. Louise fick oss att ”Hold the light”. Att låta ljuset brinna, låt ingen annan släcka det, varken presidenter eller andra, var rädd om ditt ljus, din livslust och välj din väg varsamt. Överlåt dig till det som är större än vi kan förstå, den kärleken som håller och bär, som vi i kyrkan stavar Gud.

Du är den sång om livet som jag glömde den sanning jag förrådde dag för dag.

Jag svek mig själv, den spegeln som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.

Ditt liv skall bära mig, jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen.

Psalm 717