Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan skriver veckans Mellan raderna.

De vresiga kubbarna får man lägga lite extra omsorg på

Pär Arkbro har huggit ved och funderat. Många gånger har det varit som med vedkubbarna, att de människor jag mött som varit krångliga på något sätt väckt mest kärlek hos mig, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är tidig morgon. Ljuset bryter in från öster som en smal strimma i skogskanten. Det är lite småkyligt i huset och jag bestämmer mig för att tända en brasa i kaminen. De senaste veckorna har jag när tiden räckt till försökt att klyva ved. Vissa av kubbarna är jämna i fibrerna och delar sig precis där de ska, jämt och fint. Andra är riktigt vresiga, vridna och med grenar som krånglar till det. Det är som att de säger: ”Mig kan du inte förändra, mig kan du inte klyva.” Det är de vedkubbarna man får lägga ner lite extra försiktighet och lägga extra omsorg på.

Ibland irriterar just de kubbarna och tar extra tid och jag tänker: Varför kan det inte bara vara enkla kubbarna, så man är klar med jobbet någon gång.

För över 30 år sedan kände jag en kallelse att arbeta som pastor. I min dröm ville jag jobba med alla åldrar, unga och gamla, som jag gör i dag. Det tycker jag är kyrkans styrka att förena människor, som är både unga och gamla, människor som är lätta och svåra att umgås med, människor som har fått kämpa för varenda dag i livet och människor som bara glider fram.

Många gånger har det varit som med vedkubbarna, att de människor jag mött som varit krångliga på något sätt väckt mest kärlek hos mig. De där människorna som vi ibland ger beteckningen ”människor med speciella behov eller människor i utsatta situationer”.

När jag i vårt barn- och ungdomsarbete möter de där som är lite extra tysta och tillbakadragna eller utåt- agerande, de där som en del ”muttrar” över, väcks något i mig. Kanske är jag själv en av dem utan att veta om det. Med stolthet har jag brukat säga: Bland våra scouter i Equmenia, där får alla barn plats, kanske speciellt de som inte funnit en annan plats. Jag vet inte om det stämmer, men det är vår önskan.

Så där sitter jag och tänker framför brasan när veden värmer mina frusna fötter. Varje vedbit kan värma någon oavsett hur de passar in i våra fyrkantiga mallar. Vi måste bara hjälpa varandra att se det goda hos varandra.

Vi går snart in i påskveckan, för mig är det en vecka av eftertanke. En grupp människor av olika slag, tysta, högljudda, smidiga, krångliga, tvivlande och troende samlades kring Jesus, följde honom. Påskveckan var en vecka av kamp och strid, mellan makt och ödmjukhet, död och liv.

När jag läser berättelserna ser jag hur Jesus ser på sin omgivning med både frustration och kärlek.

När jag läser om hur han rider in i bland folket och tar emot deras hyllningar och hur han sedan drar sig undan och söker en annan väg, lidandets väg, de utsattas väg, försöker jag följa utan att riktigt lyckas, ändå får jag gå med.

Det är de berättelserna och övertygelsen att Jesus kallat på mig, att också följa honom, som gör att jag vill känna kärlek också till de där kubbarna, människorna som inte stämmer i våra mallar. Det är inte alltid lätt men om inte de finner sin plats, var ska jag då kunna finna min?

Jag har några riktigt svåra kubbar kvar i den ved jag behöver klyva nu, lite stora och vresiga. Behöver nog be om extra kraft. Kanske är en av de kubbarna jag själv.