Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tove af Geijerstam skriver sin sista Mellan raderna. Bild: Lasse Edwartz
Tove af Geijerstam skriver sin sista Mellan raderna. Bild: Lasse Edwartz

Tove af Geijerstam: Det är du som är sedd, hörd och tagen på allvar

Det är fastetid. Förberedelsetid. Jag förbereder mig för påsken, och för prästvigning så småningom, och för att inte längre vara krönikör i Bohusläningen. Kyrkoårets rörelse sammanfaller med livets. Framåt. Inåt, fördjupande, och samtidigt utåt, vidgande. Som lungornas rörelse i varje andetag. Det lilla sammanfaller med det mycket stora.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tänker på något jag nyss fick undervisning om. Vad är kärlek? Att få ta emot kärlek är att vara sedd och hörd och tagen på allvar. Kärleken är alltså inte en känsla, utan ett förhållningssätt.

Kanske förknippar du inte det här att vara sedd och hörd bara med något positivt. Kanske känner du ibland, som jag, att det finns granskande blickar och kritiska öron. Kanske känner du så inför både människors och Guds seende och hörande. Att det sticker i skinnet, att du vill slå ner blicken och tystna. Att du vill smälta in i tapeten och försvinna utom syn- och hörhåll.

Jag vill gärna skicka med dig något på vägen nu när du går vidare från den här mötesplatsen. Något av det sista jag skriver ska få handla om vem Gud är. Gud är kärlek. Och det är inte tomma, menlösa ord, inte något som bara är snällt och ofarligt. Det är sanning om Gud. Den Gud som inte kan fångas i mänskliga tankar och ord är till sin innersta natur kärlek. Det är min övertygelse att all kärlek du och jag fått ge och ta emot har sitt ursprung i Gud, som till hela sitt väsen är kärlek. Vare sig du har erfarit det eller ej, så tror jag att det är så.

Att bli tagen på allvar är också att vara medräknad. Inte tagen för given, men tagen i anspråk.

Med ledning av detta, om Guds natur, och om det jag skrev nyss om kärleken som att bli sedd, hörd och tagen på allvar, går det att säga något om Guds seende och hörande. När du är sedd, när du är hörd, så är det själva kärleken som ser dig och som hör dig. Det är inte en blick att huka under. Inte någon att bli rädd och stum inför. Du kan sträcka ut dig i din fulla längd. Träda fram. Ställa dig i värmen.

Det går absolut att bli tyst inför Gud, i vördnad, i förundran, eller helt enkelt i vila som när du blir tyst tillsammans med en vän eller som när ett barn har gråtit färdigt i en trygg vuxens famn. Du kan vara trygg i vetskapen om att Gud inte tystar dig. Att bli sedd, hörd och tagen på allvar är att bli bekräftad som den du är och med det du kommer med. Att bli tagen på allvar är också att vara medräknad. Inte tagen för given, men tagen i anspråk.

Gud som tar dig på allvar och tar dig i anspråk vet vad det är att vara människa. Den vetskapen kommer inte ur avlägset betraktande, utan ur levd erfarenhet. Gud blev människa, föddes, levde och dog. Ur den livserfarenheten kommer allvaret, kärleksallvaret, de delade livsvillkorens allvar. Gud som älskar dig gör det i full vetskap om vem du är.

Oavsett vad du kommer med, så är du sedd av Gud. Oavsett vad som ropar inom dig, så är du hörd. Oavsett vem du är, varifrån du kommer och vart du är på väg, så är du tagen på allvar. Inte som den du egentligen borde vara, inte som den du kanske blir senare, när du har lärt dig och mognat och förändrats till det bättre. Inte som den du skulle vilja vara om du fick bestämma alldeles själv. Du är älskad som den du är nu. Det är du som är sedd, hörd och tagen på allvar.