Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan skriver veckans Mellan raderna.

Det finns liv även i en misskött planta

Pär Arkbro har sått frön och konstaterar att varje planta behöver omvårdnad.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För två år sedan flyttade jag något som skulle kunna liknas vid en häck. Fråga mig inte vad växten heter för det har jag ingen aning om. Själv brukar jag fråga min hustru om sånt och tålmodigt berättar hon igen deras namn.

Det är inte mycket med den häcken. Den har liksom inte tagit sig som jag hoppas. Den är bara några spretiga tunna pinnar som sticker upp ur jorden. Lagom hög och fin hade jag tänkt mig. Ungefär som det buskage jag för några år sedan slängde som utfyllnad och som i dag lever sitt eget liv. Vackert på ett sätt jag inte tänkt mig.

I vintras var jag på väg till Equmeniakyrkan för kompisgudstjänst. På vägen dit kom jag ihåg att jag hade lovat skaffa frön och jord. Ingen blomsterhandel är öppen. Jag går in i en matbutik som öppnat och finner att de har lite blomjord, men inga frön. I desperation köper jag en chilifrukt och en paprika. Jag skär upp chilifrukten, den har två frön, ingen bra början. Skär upp paprikan och tack och lov är den som vanligt full med frön. I gudstjänsten får deltagarna stoppa fröna i jorden.

De står sedan i två lådor på min expedition. Jag gör ett litet växthus av plastfolie och funderar på hur det ska gå, jag som brukar glömma att vattna. Inget händer. Varje dag går jag och tittar på jorden. Veckorna går och jag åker på läger och kommer tillbaka. Några skott har skjutit upp ur jorden, små gröna skott som växer för varje dag. Till slut planterar jag om dem och jag har 50 paprikaplantor att dela ut, tre spar jag till mig själv.

Inför konfirmationsgudstjänsten som hade temat ”Att växa i tro” misskötte jag en växt, ingen sol och inget vatten. Till gudstjänsten har jag med mig två växter, en med höjd, fyllighet och spänst och en tunn och slokande. I gudstjänsten fick de bli en bild för att utsätta sig för goda saker som ger växt och mognad som människa.

Vi talade om vikten att ta hand om sin kropp, men också om att ta hand om sin själ och ande. I en bibeltext citerade vi Jesus som berättar om vikten av vänskap mellan människor och vänskap med Gud. Att inte låta sig styras av onda krafter utan låta kärleken fylla oss. Han talar om det dubbla kärleksbudskapet, om att älska Gud, det heliga, och att älska sin medmänniska.

Bönen till Gud är en viktig del i mitt liv, att odla en relation till Gud som ger mig kraft att ge kärlek till de människor jag möter. I bönen får jag ta emot kärlek som jag kan få ge vidare.

När jag kom hem från konfirmationsgudstjänsten hade den misskötta paprikan knappt någon kraft kvar. Jag ställde den på den bra platsen igen och gav den vatten. Det var en trött växt på väg att ge upp. Jag stadgade den mot en av de stadiga plantorna och undrade hur det skulle gå. Dagen efter ser jag hur den börjar bära sig själv igen och jag formar en bön av tacksamhet till Gud att den klarat sig. Nu ser jag hur den växter dag för dag. Kanske är det möjligt att den kan ge frukt någon dag. Man vet aldrig.

Nu tittar jag ut genom köksfönstret och ser på de spretiga pinnarna igen, de har blivit gröna, och jag fortsätter drömma om en tät och fin häck.