Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Det går förfärligt fort – livet

Jag befinner mig gissningsvis någonstans i mittdelen av livet, och döden är ständigt närvarande, ibland väldigt påtagligt, ibland som en diskret skugga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vid nästan 44 års ålder längtar jag efter min pappa varje kväll, och det känns precis likadant som det gjorde när jag var sju och han vidareutbildade sig och vi bara sågs på helgerna, och en vecka var orimligt lång. Vi sjöng sentimentala visor om ljuva återseenden för varann när vi kom åt. Nu är han död och det är halva livet kvar innan vi kanske ses igen, och min inre sjuåring tycker ibland att det känns orimligt långt, och gamla vanliga vuxna jag är ibland en aning stressad över att det är så mycket kvar att göra i det här korta livet. Och inga barn häromkring behöver vara utan sina mammor och pappor hela veckorna bara för att de, föräldrarna, pluggar i Göteborg, för det är dubbelspår. Tur för mina barn, och mig. Det mesta var inte bättre förr.

Två dagar i veckan lånar jag 19-åringens gamla blålilarutiga ryggsäck, den han hade i mellanstadiet. Hans namn står skrivet med permanent penna på vänstra axelremmen. Han har en pappa som verkar leva för att skriva permanenta saker på ryggsäckar. Om någon skulle stjäla min egen snygga men opraktiska ryggsäck, så skulle hen få mitt namn och telefonnummer på köpet, det har min påhittiga man sett till. På sonens ryggsäck, den som jag lånar, står bara hans namn. Det känns lite som om jag skryter med hans existens hela dagarna på universitetet. Innerst inne tycker jag egentligen att det är rimligt.

Och det slår mig, då, att det går förfärligt fort, livet. Fort, och lite i cirklar. Sonen var sju alldeles nyss, redan då klokare och mer välbalanserad än sin mor, och jag var nyss 19 och student första omgången, och förresten var jag också sju alldeles nyss och längtade jättemycket efter pappa, och så är jag student för andra gången, och känner mig rätt jämnårig med de andra på universitetet, som 27, ungefär, det är en väldigt trevlig ålder, tycker jag, jag menar var.

Kanske går det i den där märkliga tids- och livskarusellen att ana någon liten skymt av Guds evighet? En människas liv är ett pyttelitet, snudd på punktvis, nedslag i universums historia. Som en blinkning, nästan. Gud, å andra sidan, har alltid varit här, kommer alltid att vara här, och betraktar varenda liten människolivsblinkning som sin angelägenhet. Den kärlek som är Gud är upphov till alltihop. Guds kärlek är upphov till oss, och upphov till vår kärlek.

Och som en pappa eller mamma som längtar efter sitt barn och sjunger sentimentala sånger om ljuva återföreningar, och möjligen också pussar barnet godnatt fast det redan har somnat, men inte bara som en sådan pappa eller mamma, utan ännu mer, helt och hållet, så längtar Gud hem oss efteråt, när blinkningen är slut och vår tidskarusell har slutat snurra, och vet precis vilka namn som stod skrivna med permanent penna på varenda ryggsäck, på varenda näthinna och i vartenda hjärta.