Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Efter branden i Paris

I början av passionsveckan stod Notre-Dame i lågor. Hon är en unik katedral, och det unika består i hennes utveckling. Spiran som föll i branden byggdes inte under tidig medeltid, utan på 1800-talet, då en tidigare spira ersattes och katedralen genomgick en stor renovering. Branden har väckt bestörtning över hela världen, bland troende och icketroende. Katedralen är ett av UNESCOs listade världsarv, och president Macron har lovat att den ska restaureras. Pengarna för ändamålet strömmar in.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.. Bild: Lasse Edwartz

Morgonen efter vaknade världen till åsynen av en katedral som faktiskt står kvar. Den världsunika orgeln och en stor andel av konstföremålen och relikerna har räddats. Den av president Trump twitterföreslagna vattenbombningen skulle, om den hade genomförts, ha ödelagt det mesta av det som nu kunde bevaras. Det är inget att förvånas över; den som är snar till baksätesråd besitter sällan någon större kunskap när det kommer till kritan.

Min första instinkt var den om det stora frälsningsdramat, död och uppståndelse, gestaltat i världen för alla att se. Den stora katedralen faller, men reser sig igen, på tredje dagen eller om några år, som en metafor för Jesu lidande, död och uppståndelse. Men det håller inte, för Notre-Dame är inte förstörd. Skadad och i behov av vård och ombyggnad är hon, däremot.

I det, i sitt skadade tillstånd, blir hon för mig snarare en bild av kyrkan. Notre-Dame själv är en kyrka, en kyrkobyggnad, större och vackrare än de flesta, men fortfarande bunden till tid och rum. Kyrkan är något annat. Den manifesterar sig överallt där det finns kristna, över tids- och rumsgränser, på gator och stigar, i skolor och på sjukhus, på fabriker och i styrelserum, på åkrar och badstränder. Men i likhet med den brandhärjade katedralen är kyrkan i behov av vård, omsorg och ibland ombyggnad.

Upprättad, på väg mot fullhet. Så är varje kristen människas tillstånd. Det är en direkt följd av de påskhändelser som vi snart ska fira: Jesus dog på korset och gick in i allt tänkbart mänskligt lidande. Han uppstod på tredje dagen till evigt liv. Till evigt liv och full gemenskap med Gud är vi också på väg. För mig är Uppenbarelsebokens bild av Gud som ska slå upp sitt tält bland människorna präglad på näthinnan. Som jag längtar till de tunna tältväggarnas tillvaro!

”På väg” verkar vara ett nyckelbegrepp. Jag ser mig omkring, allra mest inuti mig själv, och konstaterar att det är sisådär med allmäntillståndet. Kyrkan ska vara de heligas samfund, och det verkar vara just ett strävansmål, för heligheten syns hos oss ungefär lika mycket eller lite som hos människor som inte identifierar sig med kyrkan. Kyrkans folk förtrycker och befriar, hugger och plåstrar om, tröstar och gör illa. Det är Gud som är helig. Vi som är kyrkan är på väg mot fullhet, och utan ständig omsorg och upprättelse från Gud skulle vi falla platt. Faktum är att vi gör det, och får hjälp att ställa oss på fötter och försöka igen, som barn som lär sig gå.

I ljuset av det blir det tydligt hur helt nödvändiga både långfredagens och påskdagens händelser är. De är engångshändelser. En gång dog Jesus för oss allihop. En gång uppstod han, också för oss allihop. Räddningen kommer inte till den som förtjänar det, den som hinner vara tillräckligt helig och platsa tillräckligt mycket i en tillräckligt helig kyrka innan hen dör. Räddningen är redan här, oavsett allt. I väntan på de tunna tältväggarnas tillvaro ska vi öva oss på gemenskap i kärlek, över gränser. Guds rike är ingen betaversion.