Vi saknar och minns dem som satt spår i våra liv, dem som delat livet med oss. Vi omfamnar mörkret och låter känslorna komma. Kärlek, längtan, tacksamhet, oro, smärta, sorg och ilska blandas och långsamt tränar vi på försoningen med livet och oss själva, ett steg i taget.
Vi kan ha ärvt näsan från farmor, långa ben från morfar och så vidare. Det vi bär kan också vara kantat med relationer som inte riktigt blev som vi tänkt oss, allt det som blev och det som inte blev. Allt får finnas där på kyrkogården medan vi tänder mer och mer ljus.
Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Livets ljus brinner för dig och mig, visar oss vägen ut ur mörkret. En strimma av ljus kan göra stor skillnad. Tänk när man var liten och mörkrädd och inte kunde sova, när lampan släcktes och allt blev svart. Då ropade man på mamma och dörren öppnades på glänt där lite ljus letade sig in i rummet och tog bort skuggorna och rädslan.
Kanske är det ljuset och hoppet som är den stora gåvan med att vara kristen. Det finns inga vipkort, vi slipper inte undan mörkret i våra liv men det finns en strimma ljus som hjälper oss att se hur vi tar oss ur mörkret.
I mörkret kommer tankarna om döden. Vi närmar oss dessa tankar på olika sätt. Lika mycket som döden gör oss osäkra och små så kan döden också sätta en gräns och göra livet mer meningsfullt. Njut, får vi höra ibland. Det kan låta som ett krav. Måste jag njuta just nu? Kan jag inte bara få vara? Att leva på riktigt kanske är att bara få vara, inte oroa sig framåt och inte låta ryggsäcken tynga oss bakåt. Släppa skam, skuld och krav, tillåta sig att vara fri.
Astrid Lindgren myntade uttrycket att bli vän med döden. Det låter fint men personligen tycker jag att det är svårt. När någon vi älskar dör gör det så ont, att skiljas är att dö lite grann. Att vara människa är att vara utsatt för våra existentiella villkor, men att vara människa är också att vara insatt i skapelsens sammanhang och kärlek. Att ha ett hem som vi redan nu kan längta till. Att bli vän med döden tar tid, kanske kan en väg vara att utforska om det är någon som möter oss på andra sidan?
Som präst möter jag ofta människor som säger: ”Jag tror på något." Det är Sveriges absolut vanligaste trosbekännelse. En fantastisk början, att tro att det finns något som är större än oss själva, något som vi inte kan förklara men som vi vill veta mer om. Ibland möter jag: ”Men jag tror inte som kyrkan, som dig”. Okej, då blir jag nyfiken. Hur tror du att jag tror? Ja, på en gråhårig gubbe på ett moln. Nej, då måste jag säga att den guden tror jag inte heller på.
När Gud väljer att visa sig här så är det genom Jesus Kristus. Närmare Gud än Jesus är svårt att komma. Jesus är en del av Gud som sätter sin prägel på attityderna också i dag. Hans system är annorlunda. De minsta skall bli de största, de sista skall bli de första (skönt för oss tidsoptimister). Och den som kommer till mig, skall jag inte visa bort.
Till kärlekens Gud är alla välkomna och det finns inget finstilt. En Gud som älskar oss med en kärlek som ska bära oss genom detta livet och nästa, även om det ibland kan kännas helt tomt. Konsten är att ”ta Gud i handen och gå”. Ingen människa kommer någonsin att förstå mysteriet fullt ut, därför får vi våga överlämna oss trots det”. Var inte rädd! Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går. Var inte rädd – i sanden finns det spår.
