Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Malin Ringfelter, pastor i Valla församling, skriver veckans Mellan raderna.

Fastan är tiden att se över sitt liv

Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Krist, Guds son, i syndares ställe lider.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Just nu befinner vi oss mitt i den kristna fastan inför påskens händelser. En förberedelse inför det största vi har i kyrkan. Den helg där Jesus dör för varje människas skull, för att vi, var och en ska ha en öppen och ren relation med den Gud som skapat oss. En Gud som vill leva med oss alltid och hela tiden och därför låter det omöjliga ske då Jesus inte bara dör för oss, utan också kommer tillbaka, livs levande för att stå med oss människor i allt det som tillhör det mänskliga livet.

– Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?

I fastan rör vi oss mot det som ska hända. Det är en tid då vi ska rannsaka oss själva och påminna oss om vilka vi är, vilka vi är skapta att vara och i det se över våra liv i förhållande till oss själva, andra och Gud. För några av oss passerar fastan, trots att vi lever i ett traditionellt sätt kristet land, utan att vi har en aning om att den existerar eller ger den någon särskild betydelse i livet, för några andra är det årets viktigaste period där verklig fasta (endast vätska), bön och bikt är självklarheter. Det ska kännas i en själv, att det är en speciell tid på kyrkoåret. En slags check av livets bra och dåliga delar, ont och gott, vad har jag gjort, vad kan jag göra framöver?

– Se, vi går upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina, till Lammet som offras för världens skull, för dina synder och mina.

Jag vill inte alltid se över mitt liv. Det är enkelt att välja bort det och skylla på att det är för mycket annat runt omkring som är viktigare just nu. Jag konstaterar med jämna mellanrum att jag gör en del rätt bra saker, men samtidigt också mycket som jag inte kan vara särskilt stolt över. Jag försöker påminna mig om att jag är värdefull och skapad till Guds vackra avbild och att han vill vara med mig så mycket att hans son fick lida för min skull. Jag försöker också påminna mig om att detsamma gäller för varenda människa som jag möter på min väg genom mitt liv.

– Se, vi går upp till Jerusalem, till staden den evigt klara. Oss frälsaren sagt, att där han är, där skall vi med honom vara.

För Jesus var Jerusalem den fysiska plats där han faktiskt befann sig under påsken. När vi sjunger, pratar och tänker på Jerusalem nu, är det framför allt en viktig symbolisk plats för oss, ett Jerusalem där allt hände och som samtidigt är vår framtid och vårt ständiga mål. En bild som påminner oss om vilka vi är och vart vi är på väg. Det som hände där visade oss på vårt värde, vårt ursprung och vår tillhörighet till Gud. Den kärlek som vi alla borde känna, men tyvärr inte alltid gör. Vi går ständigt mot Jerusalem, mot det som vi tror är något bättre och mer fullkomligt än det som vi möter runt omkring oss och känner i just nu. Målet av, kan en tycka, världslig utopi, med frid och fred och total harmoni i det mänskliga i det skapade. Vi går på en väg där vi lider, blir bespottade och är rädda samtidigt som vi bidrar till att andra också får uppleva just det. I allt det onda, i allt det god finns Jesus med oss, det är själva tanken med hans liv på jorden, att han vet hur det är att vara människa och kan känna det vi känner och uppleva det vi upplever.

Fastan är viktig, tiden för att se över sitt liv är viktigt. Jag önskar dock att vi kunde leva i det året om och hela tiden. Att se oss omkring, påminna oss om vilka vi är, vilka vi går med och vad vi längtar efter. Något bättre och något mer mänskligt i vår mänsklighet, med värdighet som de vackra människor vi är skapade till att vara.