Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Gud vinner alltid

Jag och min kollega från Svenska kyrkan stod och pratade på häktet när en av kriminalvårdarna passerar förbi och kommenterar vårt samtal med orden: ”Gud vinner alltid”.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kommer inte ihåg vad vi samtalade om men hans ord har stannat kvar.

När jag skriver de där tre orden ”Gud vinner alltid” känner jag att det skaver i mig, det är inte mitt sätt att uttrycka tro.

Jag använder sällan så starka ord om den tro jag bär. Jag kan uttrycka att den kristna tron bär ett hopp för livet. Jag har mött människor i samtal där vi pratat om livets svårigheter, om kris, sorg och sjukdom, om själslig smärta. Jag har sett människor som hittat tillbaka till sig själva, som har sträckt på sig och funnit självkänsla och tillförsikt, trots allt.

Den röda tråden för mig har varit Gud som funnits i lidandet, i mörkret och där tänt en hoppets låga, först lite svagt sedan starkare.

Jag vet inte om de rätta orden just då har varit att Gud vunnit, snarare en glädje för Gud att en människa vunnit tillbaka livet, trots allt.

Det finns delar av den stora världsvida kyrkan som jag har brottas med. Har skrivit förut om min förtvivlan över en kyrka som varit maktfullkomlig, som stått på de starkas sida i stället för de svagas.

Samtidigt är jag fått se andra sidor av kyrkan där jag fått utrymme att växa. Som ung har jag i kyrkan fått lära mig om allas lika värde, jag har lärt mig om religionsfrihet, jag har lärt mig solidaritet med den värld vi lever i. Kyrkans har lärt mig medmänsklighet och att se den utsatta, jag har lärt mig demokrati och själv blivit en del i den.

Tron som vuxit fram i mig är en tro som börjar i det svaga och det lilla. En tro där ofullkomlighet, bräcklighet och misslyckanden får plats, men där försoningen över det som gått sönder också är möjlig. Kyrkan bär på ett hopp trots hopplöshet. Faktum är ju att segertecknen i kyrkan är ett fattigt stall, en Gud som är mitt i en familj på flykt, en Gud som lider och dör på ett kors.

Tecknet för seger i kyrkan är ett frö, ett korn som läggs i marken och dör, ett korn som ger nytt liv.

I min kyrka möts två grupper med äldre damer, den ena stickar babykläder för barn i Kongo och den andra sitter och river förbandslinne av gamla lakan som går till samma ändamål. Det är ett engagemang som kan tyckas fjuttigt till länder där människor kämpar för att överleva. Men det finns något trotsigt i den naiviteten som jag gillar.

När kyrkan har varit förföljd har tron på en slutlig seger för Gud, tron på ett paradis och ett evigt liv gett kraft till kampen här och nu. Så är det med många av mina kristna vänner som kämpar för flyktingars rättigheter och för att den jord vi lever på inte ska förstöras. Tanken på att Gud segrar till sist blir en kraftkälla för att våga kämpa för det som är svagt och utsatt här och nu.

Om orden ”Gud vinner alltid” kan påminna om att Gud kan hela det som gått sönder då är jag beredd att använda de orden för det svaga och utsatta här i världen, även om det inte är mitt sätt att uttrycka tro.