Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Malin Ringfelter, präst i Valla församling på Tjörn, skriver veckans Mellan raderna.
Malin Ringfelter, präst i Valla församling på Tjörn, skriver veckans Mellan raderna.

Han ska komma med frid och värdighet

Adventstiden är här med allt vad det innebär av stjärnor, ljusslingor, musik och prat om julfiranden. För några en jobbig tid och för andra en njutbar. Adventstiden är speciell för oss i kyrkan. Vi går in i ett nytt kyrkoår och i några veckor så möts tankar kring det som varit och det som ska komma väldigt tydligt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi går från att påminna oss om den stora fest som omgav Jesus när han i slutet av sitt liv här på jorden rider in i Jerusalem och runt omkring honom höjs hurrarop och glädjeskrik samtidigt som människor visar respekt och vördnad för den person som de fått höra om, lyssna till och se med egna ögon. De känner hopp om att nu kommer världen äntligen att förändras. Jesus ska bli deras nya stora ledare och det ska bli frid och fred bland människorna.

Och visst var Jesus väl värd sitt firande och den uppmärksamhet han fick. Oavsett hur vi ser på honom ur ett religiöst perspektiv, så är det helt och hållet rättfärdigat att hålla en fest till hans ära. Anledningen är enkel. Han ville och gjorde gott!

I går gjorde vi små dramatiseringar med konfirmanderna. De läste om och skildrade Jesu liv. Vi gjorde små nedslag i de bilder Jesus ger som svar på de frågor han får om livet och också exempel på hur han själv agerade i möte med människor.

En lam man får hjälp av sina vänner att komma fram till Jesus. De vill så gärna att Jesus ska hjälpa till att de till och med bryter upp ett tak och firar ned honom. Jesus ser honom, lägger till honom och ger honom möjlighet att resa sig upp rent bokstavligt. I konfirmandernas samtal i går blev perspektivet snarare att det går att se den lame som någon som behöver hjälp att komma ur andra utsatta situationer.

En kvinna har blivit dömd till ett av de mest skamfyllda straff som fanns. För otrohet skulle hon stenas till döds och det var en lynchmobb omkring henne som var beredda att verkställa straffet. De frågar dock Jesus med syrliga röster vad han tycker och han svarar stilla och lugnt att den som är fri från egen synd kan kasta första stenen. Ingen kastar något. Ingen är bättre än någon annan, vi gör bara olika fel och rätt, och vi bör göra en liten koll på oss själva innan vi dömer andra genom livet. Det gör stor nytta i våra relationer.

En man blir nerslagen. Människor går förbi, ser bort och gör inte något för att hjälpa till. Först när den som minst av alla förväntas vilja och kunna hjälpa kommer, så blir mannen omhändertagen. Han ger av sitt eget, sin tid och sina pengar för att mannen ska kunna läka på ett gott sätt och fortsätta leva. Den misshandlade mannen blir omhändertagen med värdighet utan att vikt läggs vid ursprung eller status. Hjälp människor oavsett, säger konfirmanderna och de har förstått vad berättelsen handlar om.

Små bilder av vad Jesus, med sitt liv försökte visa på. Alla har rett till samma hjälp. Alla har rätt till att bli sedda. Alla har rätt till sin egen värdighet. Alla bär på sitt eget och ingen kan döma någon annan utan att också se på sitt eget.

På första advent finns det här med i vår fest. Allt det Jesus ville visa oss på hur vi ska vara med varandra. I den undervisningen låg människornas hopp om det bättre. De såg och hörde och gjorde och vi får påminna oss om vad vi själv har gjort den senaste tiden.

Jag vet att jag kommer att finna saker i mig själv som jag kunde gjort bättre. Det är då jag börjar vänta på ljuset. På den som ska födas hit till jorden för att vi människor ska kunna lära oss och se hur vi ska vara mot varandra. Han som ska komma med frid och värdighet, som ska förstå oss i allt det mänskliga och visa att det är möjligt att göra gott omkring oss även om det ser hopplöst ut.