Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pär Arkbro skriver veckans Mellan raderna. Bild: Ronny B Nilsson
Pär Arkbro skriver veckans Mellan raderna. Bild: Ronny B Nilsson

Han vill fortsätta visa henne sin kärlek

Hur har natten varit, frågade jag? Den har varit tuff, svarade han, hon vaknade många gånger och kom inte till ro förrän på morgonen. Men hur går det för dig, frågade jag. Pappa svarade: jag fick sova mellan varven och nu på morgonen fick jag några sammanhängande timmar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den här krönikan är en hyllning och kärleksförklaring till mina föräldrar men också till dig som känner att du är i en liknande situation och kämpar för den du älskar.

Min mamma och jag har delat yrkesval som pastorer. Vi har haft många goda samtal om liv och om tro. De samtalen har tystnat nu för att minnet inte finns med på samma sätt. Det är mycket man inte vet om livet. Jag har en djup tacksamhet för den kärlek som mamma visade mig och mina bröder, att hon tog hand om oss, lärde oss att städa, laga mat och dela ansvaret i hemmet. Vi har haft våra duster och jag har många gånger varit irriterad på mamma, men det är inte det jag bär med mig.

Nu är det pappa som tar hand om mamma. Eftersom hon inte kan vara på växelboende i coronatider, och eftersom pappa valde att inte ta emot hemtjänsten i rädsla för smitta, har han sedan tidigt i våras haft henne hemma. Han har själv tagit hand om henne. Mina bröder har gjort en stor insats och stöttat pappa och jag fick möjligheten att vara hos mamma och pappa en vecka i juni. Jag sov ett antal nätter med mamma så att pappa fick sova ut. Jag förstår vilket uppoffring han gör för henne.

För mig är det stort att se hur han väljer att kämpa tillsammans med mamma. Jag inser samtidigt att det är en gåva att pappa orkar göra det.

Vi har som söner varit tydliga med att vi stöttar pappa i de beslut han tar för mamma och att vi inte vill lägga något krav eller skuld till honom om han säger att nu orkar jag inte mer. När pappa och jag pratade om det uttryckte han att jag vill göra det bästa för sin fru. Även om hon inte klarar sig själv längre, vare sig kroppsligt eller psykiskt, vill han fortsätta att visa henne sin kärlek. Att få ta hand om henne är min livsuppgift just nu, säger han.

För mig är det stort att se hur han väljer att kämpa tillsammans med mamma. Jag inser samtidigt att det är en gåva att pappa orkar göra det. Jag har i samtal mött andra anhöriga som inte klarat det, utan har fått valt att låta sin älskade flytta hemifrån för att få hjälp med omhändertagandet. Kanske blir det så en dag för pappa också. Om det blir så kommer det att vara en stor sorg, det förstår jag.

Under denna vår har en gammal text ringt i mina öron, den är från Predikaren i BIbeln: Allt har sin tid, en tid för födelse, en tid för död, en tid att gråta, en tid att le, en tid att ta att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att missta… Så är ju livet och jag finner tröst i den rytmen samtidigt som jag ber Gud att  vandra med oss i alla dessa skiftningar.

På kvällen ber vi barnabönen med mamma: Gud som haver barnen kär… Alla ord finns där hos mamma och jag känner när vi håller handen att just i denna stund är hon trygg.

När vi vaknar nästa morgon, frågar hon var vi är och vi hjälper henne att komma ihåg den adress hon bott på i tjugo år. Sen frågar hon vem jag är och jag säger att jag är en av hennes söner. Jag frågar om hon vet mitt namn och hon svarar: Pär. Vad bra, du kan ju mitt namn, säger jag. Det säger hon med den humor som hon alltid haft: Jag gissade!