Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Tove Af Geijerstam, krönikör. Bild: Lasse Edwartz

"Inte den minsta lilltå, säger vi och tror vi"

Det är sent i april den här konstiga virusvåren. Många församlingar ställer in sina mer kroppsliga gudstjänster, men i kyrkan som är min pågår de fortfarande, utan nattvard och kyrkkaffe, utan handhälsning i dörren, med varannan bänk avstängd. De är få, de som är där, hör jag rapporteras. De få, och Gud, är där.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är bara medelålders, men precis över BMI-gränsen som utgör markör för att vara i riskgrupp, så jag måste vara extra försiktig. Det skulle bli svårt i intensivvården med den där kroppsvikten, fastän jag tycker om min kropp och tycker den är fin. Det skulle bli svårt för mig, och svårt för personalen. Snart har jag backat ur min nya riskgruppstillhörighet, det är bara några få kilon det handlar om. Jag kan just nu inte tjänstgöra som kyrkvärd. Men det blev så väldigt tyst så fort jag kom utanför kyrkportarna på påskdagen, sista gången jag var innanför dem på ett tag. Med mycket tid att tänka får grubblet lättare fäste, och mitt grubbel rör sig just nu mycket kring tystnaden.

Vad är det som gör att kyrkan är kyrka, att församlingen är församling? När vi letar i bibeln efter svar på den frågan kan det dyka upp olika svar. Vi har Gud som förenar oss, skulle jag vilja säga. Jesus är Kyrkans huvud, och vi som finns i kyrkan beskrivs som kroppsdelar i en och samma kropp. Dopet är vägen in. Nattvarden är den ständiga påminnelsen om vår delaktighet i kroppen. Kyrkans språk och självbild är, mitt i det djupt andliga, väldigt kroppslig och konkret. Inte den minsta lilltå kan ha ont eller vara sjuk utan att kroppen märker det och påverkas.

Jag längtar till kyrkan så det gör ont i hela mig. Kanske är det fantomsmärtor?

Inte den minsta lilltå, säger vi och tror vi. Ändå känner jag mig märkligt bortamputerad, som om kroppen vore de av oss som vi ser på söndagarna, vars existens vi då och då påminns om. Som om objektkonstansen brister på något sätt. Som om den som försvinner ur sikte också försvinner bort ur verkligheten. Jag längtar till kyrkan så det gör ont i hela mig. Kanske är det fantomsmärtor? Och jag tänker på när min pappa var så sjuk en gång, innan han dog, att vi trodde att han skulle dö redan då. Att en liten tå amputerades. Hur han kom tillbaka till oss, rätt pigg och väldigt glad att leva, utan tån, hur vi skojade om det. Att jag hoppas att jag inte är som den där tån som var fel och behövde tas bort. Att jag undrar, lite grann.

Sedan drar jag, med våld, ut huvudet ur naveln, och tänker på andra som också är samma kropp och som har det så här hela tiden. På alla som inte alls kan ta sig till en gudstjänst, oaktat virus. På alla här i kroppen som måste satsa all sin kraft för veckan antingen på att fira gudstjänst eller på att träffa någon myndighetsperson eller på att motionera tillräckligt. På alla här i kroppen som inte vill eller vågar komma till kyrkan ensamma, och som inte tror att någon vill följa med. På alla i vår kropp som behöver hjälp att klä på sig och ta sig ut och hem igen, och som inte får den hjälpen, för att religionsutövande inte är sådant man har beviljats hjälp med i biståndsbedömningen. Man kanske inte ens sökte hjälp.

Det finns, tror jag, inget bra med smärtan och frånvaron, ingen mening i att vi ska vara borta från varann och undra om vi finns i kroppen vi är del i, men kanske kan Gud och vi tillsammans göra något bättre av det efteråt? Kanske kan kroppsminnet av fantomsmärtorna göra att vi minns varann, även när vi inte ser varann, och att vi får finnas i kyrkverkligheten även när vi inte syns. Frågan om kyrkan och viruset kan få bli frågan om kyrkan före och efter viruset: Vad var vi? Vad vill vi bli?