Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Malin Ringfelter, präst i Valla församling, skriver veckans Mellan raderna.

Jag önskar att vi kan vara dem vi är och respektera varandra

För några veckor sen hade jag möjligheten att ta mig iväg på en liten semestertripp till Gambia. Jag har varit där förr och precis som tidigare fick jag två fantastiska veckor. Vänner, god mat, musik, böcker, sol och sköna bad. Allt det där som jag förväntat mig fanns där och jag har verkligen njutit.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är inte så självklart att kunna göra en sådan resa och jag vet att jag är lyckligt lottad som kunde åka. Det är så olika för oss människor vad som är möjligt och inte. Några kan göra det som de vill direkt, några kan spara ihop för att då och då kunna göra det lilla extra, några, kommer aldrig att ha möjligheten eftersom de små resurser de har går åt till att försöka överleva dagen.

I Gambia bor vi i goda vänners hus. Det är en underbar liten oas som inte ligger i de flashiga turistkvarteren, utan mitt i det vanliga Gambia. Det tar en kvart att gå ner till stranden och den promenaden tar alltid ett rejält tag om mitt hjärta. Inte för att det är slående vackert eller pittoreskt på något sätt. Att gå där är att gå på en kontrasternas väg. Det är en väg som speglar det mänskliga livets variationer.

Bara att gå ut genom grinden, från det lugna, rena och välordnade till en liten gränd är svindlande i sig. Att se sig omkring med en rejäl frukost i magen och rent vatten i väskan på väg ner till stranden är bara starten och i sig självt rätt hissnande. Verkligheten gör sig snabbt påmind. Skillnaden mellan mig och de som lever sitt liv där på samma gata är slående. Vi lever våra liv med helt olika förutsättningar. När jag går ner mot stranden på sandiga, grusiga och små gräsvägar, så vandrar jag genom de bofasta människornas levande liv.

Det är, i våra mått mätt, smutsigt på promenaden. Det byggs överallt så det ligger högar av grus och stenblock utanför husen. I Gambia byggs när de har råd och det gör att de stora palatslika husen jag passerar snabbt blir färdiga, medan de mycket små och enkla husen står oklara och ser mer ut som skjul än något annat. De flesta har en slags mur runt sina ägor oavsett standard för att markera sitt eget. De låga slitna och ofärdiga byggena sitter ihop med de höga välbyggda, välmålade och vackert dekorerade. Den ena varianten hänger det ofta tvätt på och det går att säga hej till varandra över kanten. Den andra varianten är för stor för mänsklig kontakt och är belagda med taggtråd eller krossat glas. Framför den ena är det som små soptippar och framför den andra är det välsopat och smyckat med planteringar. Uttrycket att sopa framför sin egen dörr blir extra tydligt.

Jag blir berörd av det som jag ser. Det är rikt och fattigt på samma gata, grannar som lever så olika liv. Den ena familjen i överflöd och den andra försöker överleva varje dag på det bästa sätt de kan. Den ena kan inte dölja sin situation för den andra. Den är för uppenbar och påtaglig. Det är jobbigt att se.

Det är lätt att tänka att det där Gambia och inte Sverige, men jag undrar om vi inte här lever tillsammans i något liknande. I vårt relativt välordnade land är det dock inte lika lätt att se de skillnader som där är helt uppenbara. Vi lever sida vid sida, i samma samhälle, på samma gator och som grannar. Det syns inte så väl på utsidan som det ofta gör i andra länder, men inne i husen finns samma typ av problematik. Det ena familjen lever ett liv i rikedom, den andra i djup fattigdom med en jakt att överleva från dag till dag. Kan vi se det? Vill vi se det? Vågar vi visa varandra vårt liv?

Där jag gick vågade de leva sida vid sida med sina olika förutsättningar, stolta på sina egna sätt, levande på olika sätt, säkert med mycket värderingar och ibland förutfattade meningar, men ändå är de där och ser varandra. Kan vi göra något liknande och försöka komma ihåg att detta finns som verklighet även hos oss? Jag vet inte, men jag önskar att vi kan vara dem vi är och respektera varandra i det.