I helgen går många av oss till kyrkogården och tänder ljus för människor som betytt något särskilt för oss i livet. För några av oss ligger sorgen och saknaden riktigt nära, det känns som om lycka och glädje aldrig kommer att återvända. För andra pågår livet som vanligt.
Jag kom till expeditionen i kyrkan efter min födelsedag. Hela expeditionen var fylld av böner. Nej, egentligen var det inte böner utan bönor. Några tonåringar i kyrkan hade lagt kaffebönor över allt. Hittar fortfarande bönor när jag drar ut en låda eller ska ta fram en bok ur hyllan. Jag tar emot detta bus som en kärleksförklaring till mig som ledare samtidigt som jag suckar över alla dessa bönor, jag som inte ens gillar kaffe. Någonstans har de väl hört mig säga hur viktigt bönen är i mitt liv. Bönen som påminner mig om att det finns en kraft större än mig själv, jag är inte världens centrum. Genom mina dagliga reflektioner, böner kan jag få perspektiv, speciellt när de svåra känslorna kommer över mig.
Jag ber med egna ord men jag använder gärna formuleringar som andra tänkt ut. Det var i en av dessa texter som jag fann formuleringen “rimligt lycklig i detta liv”. De där orden ingjuter hopp i mig, tänk att ändå kunde få bli rimligt lycklig i detta liv.
I kriminalvården möter jag människor som krånglat till sitt liv, som har begått handlingar som är svåra att ta in, även för sig själva. Jag möter människor som upplever att allt är kört. Samma sak kan vi känna om vi mist någon vi älskar och som vi sörjer och saknar. Jag tänker också på människor som blivit utsatta för brott och som kan bära både yttre och inre sår som man aldrig tror kan gå över.
Jag tror vi alla bär sår med oss från livet. När de såren blir för svåra skulle man då kunna finna en rimlig lycka. På ledarsidan i början av september citeras Kristina Lugn. Jag vet inte när hon sagt eller skrivit det, men orden berörde mig: ”Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad”.
Min egen upplevelse är att man behöver bli vän med det svåra man möter. Jag försöker bli vän med mitt inre mörker, med mina depressiva tankar, för att de inte ska ha makt över mitt liv men ändå vara en del av den jag är.
Många kvällar när jag kommer hem sätter jag mig i min gunga som hänger mellan två stadiga tallar. Jag funderar över hur min dag varit tillsammans med den Gud jag tror på. Jag tänker på människor jag mött under dagen, jag ber för människor som jag vet har det kämpigt. Jag ber om att det ska tändas ett ljus i deras liv, i deras mörker.
Om du passerar en kyrkogård i helgen, stanna upp oss se skimret från alla ljus. I min tanke symboliserar de kärlek, saknad, sorg men också hopp. Om du vågar kan du be en bön för någon, som om Gud fanns, en bön om att de skulle kunna få uppleva åtminstone rimlig lycka, att något litet ljus skulle tändas i deras liv och i ditt liv.
