Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Jag har ofta känt mig liten

Jag gör emellanåt tillbaka blickar över mitt liv och en återkommande känsla under stora delar av mitt liv har varit min egen litenhet. Jag har alltid varit lite sämre än alla andra.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är något märkligt med minnet. Jag har ett minne av att jag sett Teskedsgumman som adventskalender när jag var liten. Men när jag kollade efter när den gick på tv var jag bara fem år. Adventskalendern som gick 1967 i både radio och tv hette ”Gumman som blev liten som en tesked”. För mig var det nog snarare serien Teskedsgumman, som kom 1973, som var den jag såg.

Jag gör emellanåt tillbaka blickar över mitt liv och en återkommande känsla under stora delar av mitt liv har varit min egen litenhet. Jag har alltid varit lite sämre än alla andra. Jag var den som valdes sist när vi spelade boll, jag var bland dem i klassen som hade sämst betyg. När jag i årskurs 9 höjde mitt betyg i fysik, sänkte jag sam- tidigt mitt betyg i biologi.

Utan att förstå det har jag burit en blygsel som gjort mig nervös i nya sammanhang och hindrat mig att ta kontakt med nya människor. Därför är det ju intressant att jag valde ett så socialt yrke som pastor. Men som pastor kunde jag gömma mig i rollen, kragen tvingade mig att kliva in i nya situationer, men ofta med en känsla av olust. Det var som att jag känt mig liten som en tesked jämfört med alla andra slevar.

Att jag inte klarade mina teologiska studier utan fick gå ut i pastorstjänst på dispens gjorde ju inte tillvaron lättare.

Jag har dessutom, som jag uttrycker det, fuskat i det mesta. Med det menar jag att jag kan lite, ibland väldigt lite, om väldigt många saker. Ibland har jag önskat att jag skulle vara riktigt nördig på något område, men jag har väl varit för lat för det eller för nyfiken på något annat eller för orolig att stanna kvar.

När jag brukar dela de här tankarna om att känna sig liten och att jämföra sig med andra, så möter jag förvånansvärt nog människor som säger att de känner igen sig. Det stämmer ju inte med min bild om att jag är den minsta av alla människor, när någon annan känner sig lika liten.

Jag är glad att jag idag har funnit en väg där denna litenhetskänslan inte styr mig.

Det som hjälp mig på vägen är mötet med andra människor som gett mig nya perspektiv. Som gruppen med kolleger som jag mötte för ett antal år sedan, som upplyste mig om att jag hade dubbel så lång erfarenhet som pastor än någon annan i gruppen och en av dem sa: ”Är inte den erfarenheten också en kunskap, Pär?”

Min relation till Jesus, det kanske låter fånigt, har också varit till stor hjälp. Att ta del av hans ord i Bibelns berättelser, höra om att den minste ska bli störst, att barnen tillhör himmelriket, att änkans lilla gåva kunde vara till välsignelse för andra, att få höra att jag får komma med allt till Jesus, har hjälpt mig att våga se på mig själv med goda ögon.

Idag bär jag en önskan om att jag skulle kunna förmedla den synen till människor jag möter. Att vi skulle kunna se på både oss själva och våra medmänniskor med goda ögon.

I den kyrka jag arbetar i läser vi just nu Markusevangeliet tillsammans. Det är spännande att i samtal få höra människors tankar och reaktioner på texterna och se hur de växer när deras berättelse får speglas i den gamla texterna och deras egen berättelse får ta plats.

Jag hoppas du finner en plats där du får växa och bli större än en tesked.