På en ungdomsgudstjänst predikade pastorn av vikten att hälsa i hand. Han berättade varför kroppskontakten var viktig, vad det gjorde med oss, hur ett varmt handslag kunde skapa närhet. Ungdomar, låt oss återerövra handhälsningen. Den kvällen började jag sakta göra just det, hälsa människor med ett handslag eller en kram.
Det är många år sedan dess och nu är vårt mantra i denna pandemi: Håll avstånd, tvätta händerna, håll fysisk distans till varandra. Automatiskt börjar jag nu reflexmässigt backa om någon kommer för nära. Vi behöver det men jag gillar det inte.
I dessa tider står jag inte utanför gudstjänstlokalen och tar folk i hand och säger: ”Vad roligt att du är här”.
Kanske reagerar du som jag när du ser människor på film och tänker ’men vad de är nära varandra, borde de inte hålla avstånd?’
Hur ska jag kunna göra det när vi bara sänder gudstjänster digitalt? Som kyrka har vi tidigt tagit ansvar för att inte vara en del i smittspridningen. När vi har öppen kyrka går jag inte fram och hälsar utan står på minst två meters avstånd och lyfter handen i luften och säger: ”Välkommen till kyrkan. Om du vill får du gärna gå in i kyrkan och tända ljus.”
I kyrkan har vi varit och är noga med att följa alla rekommendationer samtidigt som vi försöker kontakta dem som vi vet mår dåligt av den sociala distanseringen. Kanske reagerar du som jag när du ser människor på film och tänker ”men vad de är nära varandra, borde de inte hålla avstånd?”
Innan pandemin hälsade jag alltid i hand när jag som pastor möte de intagna på häktet. Nu försöker jag hålla avstånd när jag erbjuder samtal och vi sitter längre ifrån varandra och använder visir när avståndet blir för kort.
En del av er kanske tycker att det är skönt att få slippa hälsa i hand, men jag saknar det. Jag bär med mig de där orden från ungdomen om att komma nära varandra. En kollega berättade för mig om en äldre dam som var med på en gemenskapsdag i den kyrkan han jobbade i. Det var många olika program och andakter och dagen avslutades med att man ställde sig i en stor ring, unga och gamla, och så gav man varandra en kram. Den äldre damen kom med tårar i ögonen och berättade för min kollega vad det där tillfället betydde för henne. Att få ta emot dessa kramar, känna närheten och gemenskapen från människor hon precis börjat känna gjorde henne så glad.
I år kommer jag att kunna sitta och titta på mig själv på Facebook när jag leder gudstjänsten i kyrkan på julafton och är tillsammans med dem som bara är mig närmast. Jag kommer att få höra mig själv säga: ”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.” Det är ord från profeten Jesaja i Bibelns gamla testamente. Fast orden har många tusen år på nacken finner jag tröst i de där orden. Det kommer en dag när livet kommer att vara lite ljusare och jag slipper hälsa på avstånd utan kan få kliva lite närmare dig och kanske hälsa i hand. Men fram till dess får vi hjälpas åt att hålla avstånd och bära ett hopp om en ny tid med nya möjligheter. Då, först då, får vi tacka varandra med ett handslag eller en kram för att vi hjälptes åt att ta ansvar för varandra.
