Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.
Tove af Geijerstam, teologie studerande, skriver veckans Mellan raderna.

Tove af Geijerstam: Jag studsar fram i kunskapens gummistövlar

Just nu befinner jag mig i det avundsvärda tillstånd som innebär att det som är min plikt också gör mig lycklig. När Gud kallade den här språknörden till prästämbetet öppnade hen en väg dit som förvisso är lång och krånglig, men också svåröverträffat stimulerande och rolig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag läser hebreiska, fast man bara måste läsa ett av språken och jag redan har läst grekiska, och jag gör det för att jag kan och för att jag vill, för att några sade att jag nog inte skulle orka och för att några andra sade att det skulle bli kul. Som ett barn med nya gummistövlar och tusentals vattenpölar att hoppa i studsar jag runt mellan böjningsmönster, exegetiska utflykter och semantiska fält, och varje rast är som kön till Slänggungan på Liseberg.

Nästan alltid har studier känts meningsfulla, tycker jag, men alldeles särskilt den här delkursen, för redan innan den är avslutad har jag, på språkliga grunder, omprövat mitt sätt att tolka flera bibeltexter. Det är något av det snällaste man kan göra mot sig själv, tycker jag, att tillåta sig att ändra inställning när det finns fog för det, att inte alltid tro att de som tar i längst ner från tårna i debatter, om bibelöversättning och om annat, alltid är de som har mest rätt eller mest välunderbyggda ståndpunkter. Att själv skaffa sig kunskap nog för att fatta välgrundade beslut.

Samma sak, hårt och gediget arbete i syfte att skaffa sig goda kunskaper för att förändra sådant som behöver förändras, pågår samtidigt i den kommun där jag är förtroendevald. Det handlar inte om verbstammar, gudsbilder och översättningsmöjligheter, utan snarare om den delen som handlar om att låta kunskapen lysa in i skrymslen och vrår, och lysa ut ur sprickor och skarvar.

Det i sin tur gör förhoppningsvis att det som påstås kan bli mer sant och välgrundat än tidigare, så att det kan bli lättare att sortera mellan det viktigaste och det inte riktigt lika viktiga, och så att det kan bli lättare att föra även de svåra samtalen, och fortfarande vara vänner när man lämnar rummet.

Med åren har jag bara blivit mer övertygad om att Svenska kyrkan behöver präster som är både bildade och välutbildade, och att Sverige behöver politiker med olika utbildningsbakgrund, men med gedigna kunskaper om styrning och ledning. Det går inte att komma undan med att bara tycka, vi behöver ha de kunskapsmässiga gummistövlarna på oss, för tillvaron är full av vattenpölar, och vårt uppdrag är ta oss an dem efter bästa förmåga.

En präst behöver skydda och hjälpa de församlingsbor som utsätts för andras undermåliga men tvärsäkra och förtryckande bibeltolkning. För att lyckas med det behöver man ha blick för översättningsarbetets komplicerade villkor, den blick som språkstudierna kan ge bättre än något annat. En politiker behöver ta ställning för sina egna principer och för rättigheter och långsiktiga behov hos hela befolkningen, snarare än att falla för de högröstade särintressenas talkör.

Allt det här sammantaget samlas i samma brännpunkt: Ansvaret för medmänniskan, och, som ett av redskapen för ansvarstagandet, kunskap och bildning.