Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Jag vill att min tro ska möta din

Jag har tvivlat mellan varven, men aldrig ångrat mitt beslut. Det skriver Pär Arkbro om steget han tog för 40 år sedan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det började sommaren 1976 och jag skulle fylla 14 år. Det var många existentiella frågor som fanns i mina tankar, mycket blev bekräftat i den kyrka jag gick till. Där möttes jag med respekt. I skolan var det annorlunda, ofta fick jag provocerande frågor om kyrkan och tro och mitt svar var alltid, ”jag går bara till kyrkan för det är så roligt”.

Den sommaren var jag på läger och bodde i tält. Det var undervisning om kristen tro, intressanta samtal och skojiga upptåg. En kväll i ladan när vi sjöng och ledarna berättade lugnt om kristen tro upplevde jag att Jesus var närvarande i rummet, att han kallade på mig och jag svarade ”ja”.

På hösten var det flera ungdomar som ville bli döpta i kyrkan och jag pratade med pastorn i kyrkan om att jag också ville bli döpt, men att jag ville ha en egen söndag. Det här var min tro. Det var den 19 december 1976 och jag blev döpt och bekände min tro till Jesus. Tillsammans med mig döptes en kvinna som jag tyckte var jättegammal. Hon var lika gammal som jag är i dag, 54 år.

Under de där 40 åren har jag fortsatt att fundera på vad tro är. Jag har tvivlat mellan varven, men aldrig ångrat mitt beslut. Jag har ifrågasatt kyrkan, tyckt att delar av den varit trångsynt, och upptäckt att jag själv emellanåt varit likadan. Jag har sett att visa delar av den kristna historien inte varit speciellt from, utan snarare våldsam. Jag ser det i religionens spår i dag också.

Och skulle jag bedöma min tro utifrån det så skulle jag ha lämnat den för länge sen. Men då skulle jag ha behövt sluta idrotta också, men tanke på allt hemskt som också finns inom idrotten, doping, fusk, begär efter pengar, utslagning av ungdomar, som inte är tillräckligt bra, övergrepp mot barn etcetera. Men jag ser också unga som får en god fostran, människor som satsar ärligt och tar hand om sina kroppar och utmanar sina fysiska gränser.

Jag ser samma sak i min tro. Människor som utifrån sin tro att följa Jesus, gör gott för andra och helhjärtat satsar sitt liv för att visa barmhärtighet. Jag ser människor i våra kyrkor som kämpar för människor i utsatta situationer, flyktingar och tiggare.

I kyrkan fick jag redan i tonåren blick för andra länder, att vi människor är syskon med varandra oavsett kön eller hudfärg. Jag har genom tron fått lära mig tolerans, förlåtelse och samhörighet över gränser, och jag har anat Guds kärlek.

Den tro jag upptäckte som 14-åring har fått mogna genom livet. Den tron på Jesus delar jag gärna med dig i stor respekt för det som är din tro. Därför blir jag bekymrad när i vi i Sverige försöker gömma tro och religiositet och bedömer den från sina avarter. En del vill förbjuda religiösa symboler och säger att tron ska vara privat. Kan vi inte i stället mötas i tolerans, nyfikenhet och ödmjukhet.

Varje dag ber jag till Jesus. Jag ber för en man som precis fått avslag på sin asylansökan, om att få förenas med sin hustru. Jag ber för människor i nöd som jag mött i och utanför kyrkan. Jag ber för mina nära och kära. Jag ber att jag skulle kunna få vara ett bönesvar för någon som behöver en uträckt hand. Jag vill att min tro ska möta din och att det ska påverka våra liv. Det har mina möten med Jesus lärt mig genom åren.