Med scouterna i Equmenia har jag byggt flera broar. De flesta broarna har gått över bäckar, en gång var jag med när de byggdes en längre bro till en ö. Det har alltid känts lite riskabelt att gå över dessa broar. Denna krönika kommer att handla om broar.
I Vänersborg har järnvägsbron stått öppen en längre tid beroende på fel och säkert är det flera av er som påverkats av det, då bron är viktig för fler är bara dem som bor där.
När jag växte upp i Karlstad påstods det att vi hade Europas längsta stenbro. Den åkte vi många gånger över. Och jag har ofta stått och betraktat denna vackra bro.
Jag lyssnade på en dokumentär om bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina som förstördes i kriget 1993. Man berättade hur bron var symbolen för att man kunde mötas mellan folkslag och religioner och hur mycket som gick sönder i relationer när den bron förstördes. Berättelsen om hur man försökte bygga upp bron på nytt med så mycket redan förstört berörde mig
Jag önskar att jag i mitt jobb på häktet och i kyrkan skulle kunna vara med att bygga broar. Broar till berättelser, svåra berättelser, bortglömda berättelser, glada berättelser. Jag skulle vilja vara med att bygga broar som leder till förståelse, försoning och förlåtelse. Ofta kan jag möta en ovilja att lyssna till någon annans berättelse för att vi är så upptagna med vår egen. Jag ser det oss mig själv många gånger varje vecka. Jag vill bygga broar till andras berättelser men i stället bygger jag murar. Murar av rädsla, oförstånd och ovilja att lyssna för att jag är upptagna av mitt eget liv. Men jag har upptäckt att när jag vågar kliva över till någon annans berättelse kan jag finna förståelse även om vi inte kommer till samma åsikter eller tankar.
I dag styr många rädslor oss, rädsla för att våra resurser inte ska räcka, rädsla för människor med en annan kulturell bakgrund, rädsla för människors politiska åsikter. Ibland är det bra att vara rädd, det är bra att vara rädd för rasism och främlingsfientlighet, att vara rädd för att vi förstör vår natur, rädd för att människor hamnar utanför, men bara om rädslan leder till att vi försöker bygga broar.
På ett sätt är denna krönika bara en lek med ord och bilder. Bilden av bron för våra liv kan bli bara just en bild och ett läsvärt ögonblick eller en stund av förlorad tid för att jag läste hela krönikan.
Men min djupa önskan för mitt eget liv är att jag ändå vill vara en brobyggare för godhet och medmänsklighet. Att jag inte skulle styras så mycket av osäkerhet inför det som är okänt och att jag kunde för någon människa visa på en bro som leder till ett godare rike. Jag vill gå på en väg där vi tillsammans försöker bygga broar med en vilja att försöka förstå varandra och hjälpa varandra till ett helt och värdigt liv.
