Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Pär Arkbro, pastor i Equmeniakyrkan, skriver veckans Mellan raderna.

Kan vi inte vara snälla nu för sen ska vi faktiskt dö

Någon hade satt upp ett vykort i hallen. På det stod det två paragrafer: “§1 Pappa har alltid rätt. §2 Om pappa mot förmodan har fel träder automatisk paragraf 1 in”. Vi skrattade åt den där skylten men det finns en sanning i den som också skrämmer mig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hur många konflikter har inte startar i nära relationer, familjer och världspolitiken för att någon vet att den har rätt. Hur många gånger har jag inte själv skapat konflikter för att jag tycker mig ha rätt. Ibland har jag dessutom rätt, men var det värt konflikten, i stället för att vi lyssnat på varandra, kan jag undra.

Det finns ett citat som jag fick med mig från en föreläsning i våras. Det är både namnet på en föreställning och ett citat ur en text av Bob Hansson: "Kan vi inte vara snälla nu för sen ska vi faktiskt dö." Undrar vad som skulle hända om vi försökte leva efter det?

Jag har många gånger kämpat med att jag har ett kraftigt humör och lät blir sur när jag inte känner att människor lyssnar på mig, eller att jag upplever att människor inte vill förstå mig. Men den osämjan den startar är det värt det? Skulle jag kunnat haft en annan ingång?

En vän till mig sa att när hon hamnar i konflikter kan hon använda det där citat: "Kan vi inte vara snälla nu." Inte för att få slut på diskussionen utan för att hitta en annan ton där vi börjar lyssna på varandra. Jag tycker inte det är fegt utan modigt att ta det steget. Jag önskar att jag kan göra det i mitt liv. Om vi är fler som söker den tonen, även när vi tror oss ha rätt kanske vi kan få till ett annat klimat i vår omgivning. I längden tror jag det kan påverka vår värld till ett mer förstående plats.

Någonstans ska det ju börja, varför inte hos dig eller mig?

Vi kan ibland tycka att vissa människor förtjänar att svårigheter drabbar dem. Det hör jag ibland av en del vänner och människor jag möter när jag berättar om att jag träffar de intagna på häktet, att de förtjänar att sitta där. Och på ett sätt kanske det är så om man har begått ett brott, att man behöver ställas inför det.

Men vi måste väl ändå kunna bemöta dem vänligt för att kunna samtala om skulden men också om längtan som varje människa bär. Jag tycker mig ana att vi är snabbare att döma, än att söka en väg till förlåtelse och försoning.

Även om jag tror på att Gud inbjuder oss till ett evigt liv, vill jag redan här och nu försöka göra något bra av detta livet. Jag skulle bli glad om människor vid min begravning skulle säga, "Han var vänlig och snäll”.

Tänk om vi de dagar vi får i detta livet kunde finna en väg där vi möter varandra med vänlig nyfikenhet och vilja att lyssna för att försöka förstå. Den omgivningen skulle jag trivas i. Så jag citerar igen: Kan vi inte vara snälla nu för sen ska vi faktiskt dö.