Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: TT / Arkiv (Kollage)
Bild: TT / Arkiv (Kollage)

Ulf Michal: Kiss eller fisketuren med farfar – när tiden inte existerar

Jag sitter med laptopen i knät och ska precis börja skriva min krönika. Det där lilla flimrande strecket på skärmen, som visar var bokstaven ska befinna sig, blinkar i takt med rockmusiken som dånar ut från dotterns rum. 90 ”beats per minute” (bpm) skulle jag gissa. Ett tempo som jag för övrigt själv har skrivit många låtar till mitt band Sjömila.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Pulsen hos en människa är mellan 50 och 100 slag per minut. Redan som barn var jag besatt av att lyssna in takter och rytmer. Vid frukosten kunde jag sitta och lyssna på köksklockan. Jag hittade på en melodi till klockans tickande. Så gick jag sen hela dagen och nynnande på den där melodin. Vid tonåren ökade tempot med omvärldens förändring och musiken jag lyssnade på. Visserligen går låten ”Detroit Rock City" av Kiss i 92 bpm, men upplevs gå i det dubbla tempot.

Kanske läsaren tycker att detta är ganska nördigt. Men i själva rytmen speglas faktiskt den stora livsfrågan: Vad är tempo och vad är tid? Du minns väl din barndoms somrar som kändes som en evighet, eller kanske sommarnattens första stora förälskelse? Jag minns det i alla fall och har det hos mig som en längtan. När tiden upplevs att inte längre existera upphör också den rörelse och det tempo som driver oss framåt eller bakåt. Man bara finns där, i det exakta nuet. Barn har lättare att vistas där, medan vi vuxna ägnar oss åt allt möjligt otyg för att åter få uppleva just detta enda ögonblick.

LÄS MER: Jag skulle kunna betala 60 procent i skatt om alla barn fick en Börje

Musiken kan vara ett bra substitut, ett sätt att känna oss närvarande i nuet. Det är i pausen som vi hinner återhämta oss, i själva tomrummet som vi kan fylla på med energi och reflektion. Utan pausen mellan klockans tickande vore ljudet olidligt, eller hur? Men världen tycks rulla på i allt snabbare takt, tempot skruvas upp och informationsflödet är enormt. Vi hinner inte ta ett andetag innan nästa intryck måste tas in och bearbetas.

När jag till exempel ska se på en tecknad film med min nioåriga dotter slås jag ofta av hur fort allting går, hur alla karaktärerna skriker i varje replik och att varje klipp är högst en halv sekund långt. Bakgrundsmusiken går säkert i 180 bpm! Här finns ingen tid till eftertanke eller reflektion. Det rasar obarmhärtigt på tills jag inte orkar hålla ögonen öppna, utan somnar i nån sort försvarsmekanik. Det slår aldrig fel, det händer alltid, till min dotters stora besvikelse.

Det är nog ingen slump att det blivit så här, att allt bara går fortare och låter starkare. Att bli pumpade med intryck gör oss oförmögna att sålla och reflektera. Tomrum riskerar att skapa ångest, eftersom pausen gör oss till tänkande varelser. Ett konsumtionssamhälle vill inte ha smarta reflekterande människor. Helst ska vi köra våra liv i högsta tempo även om det går rakt in i väggen.

LÄS MER: Palestina ligger inte längre bort än ett ärende till stan

Ja, jag erkänner att dessa tankar har också med min ålder att göra. När man passerat 50 har man samlat på sig så många minnen och upplevelser genom livet att det börjar bli dags att reflektera. Inte skriva bokslut men dock fundera över hur man vill ha epilogen. Då måste man få tid till eftertanke. När var jag egentligen som lyckligast i mitt liv, när mådde jag som bäst? Kanske var det den där sommaren då kvällen var ljum; och allt som betydde något var doften av hägg, vindens sus genom björkens trädkrona, kluckandet mot skrovet på ekan och min farfars trygga tystnad när vi satt i båten och tittade på våra flöten som guppade vid vattenytan. Tiden stod stilla.