Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Catarina Svensson Brodén, komminister i Dalabergs församling. Bild: Per Landén

Livet är omöjligt att kontrollera – vem försöker vi lura?

Varma vibrationer går rakt in i mitt hjärta när jag ser Colin Nutleys ”Bröllop, begravning och dop”. Det spelar nästan ingen roll vem du är, för här finns något för alla. Colins sätt att berätta med sina bilder, sitt språk och tolkningar av människor berör. Kanske kan man bara berätta så om man ser det lite utifrån?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I serien blandas skammen med sårbarheten, döden finns med som ett grundackord och allt genomsyras av de existentiella frågorna i att vara människa. Villkoren och vetskapen om att vi föds och vi dör, kämpar och älskar. Någon blir helt ofrivilligt med barn i hög ålder efter en otrohet medan någon som aldrig kunnat få barn ges en oväntad möjlighet att bli en viktig del i barnets uppväxt. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, livet lever och är omöjligt att kontrollera. Vår kultur går ofta ut på att försöka detta men vem försöker vi lura?

Colin har något att berätta och han gör det på sitt sätt. I mötet med rollkaraktärerna i serien blir livet skälvande och sårbart. Vi ser kvinnan som äntligen får säga ja till sitt livs kärlek på ålderns höst. Vi får också möta ett lesbiskt par som har samma problem som andra par har. De har svårt med tröttheten och kommunikationen efter att fått barn, svårt att nå varandra, tvivlar på sig själva och sin älskade. Parets ryggsäckar och sår trasslar till det precis som det alltid gör men de försöker verkligen och vi anar att de kommer igenom det.

Det enda jag blir både trött och arg på är tolkningen av prästen, finns det ingen film i nutid där prästen verkar normal?

Colin sätter alltid ljuset på det obekväma men sanna. Pulsen mitt i livet. Det blir trots berg- och dalbana ganska vilsamt. Mallarna blir ändringsbara och lyckan kanske finns på en helt annan plats än vi tänkt? Det självklara kanske inte alls var så stabilt?

Det enda jag blir både trött och arg på är tolkningen av prästen, finns det ingen film i nutid där prästen verkar normal? De flesta porträtt av präster de senaste åren gör mig uppriktigt ledsen, men detta är en krönika i sig inser jag...

Vi fortsätter med serien, att bli älskad för den man är finns som en grundton rakt igenom. Att få vara den man är och leva efter det man tror på är en mänsklig rättighet, men inte alls självklar.

Nu kommer snart många bussar i Uddevalla att ha texten ”Nu bryter vi tystnaden, Uddevalla”! Det är ”No Hate Uddevalla” som arbetar mot hatbrott och för ett tryggare samhälle. Med det menas att varje människa har rätt att vara den man är och leva som man vill så länge man inte gör någon annan illa – utan att bli trakasserad, hotad, knuffad, kränkt, nedvärderad av texter på nätet, misshandlad på grund av etnicitet, funktionshinder, nationalitet, religion, kön eller sexuell läggning.

Att bryta tystnaden är att börja prata med varandra, riva fördomar och tillsammans skapa ett varmt klimat också för nästa generation. Det är först när vi känner att det är okej att vara oss själva som de osynliga murarna faller och vi kan se varandra. För att detta ska ske behöver vi tillsammans skapa mer trygghet. Stå upp för varandra.

Bortom Colin Nutleys berättelse om livet rinner våra egna tankar. Hur blev livet? Vad har jag lärt mig på de stigar jag inte ville gå?

Gud är precis där du inte förväntar dig och precis överallt. Tack Gud!

Tack, Colin, för din operfekta och så levande berättelse!